När politiska och byråkratiska beslut får styra uppstår ett antal problem.
Till exempel är sådana beslut som regel tvingande, för alla. Vilket kan vara en bra sak om man har lagar som säger att man inte får skada andra människor. Men det blir fel när man går in och reglerar sådant som individen, civilsamhället eller marknaden kan sköta bättre.
Centrala regler brukar dessutom påbjuda att en storlek skall passa alla. I statens värld finns det bara utrymme för en metod, en lösning eller ett sätt att sköta saker och ting. På en fri och öppen marknad finns däremot många olika alternativ att välja mellan, efter tycke och smak.
Historien visar oss att centralstyrning alltid leder till problem. Ett litet antal politiker och byråkrater kan helt enkelt inte besitta all den kunskap och förståelse eller ta in all den information som krävs för att få saker att fungera i ett dynamiskt samhälle. De besitter inte heller den övermänskliga kompetens som detta skulle kräva.
Politikens och byråkratins värld är dessutom till sin natur, och av nödvändighet, stelbent.
Politiskt fattade beslut gäller – även om verkligheten är en annan eller föränderlig.
Verk och förvaltningar har sina uppdrag, sina budgetar och sin planering. De måste inte bara tillämpa de demokratiskt fattade besluten (hur tokiga de än är). De måste även göra det på ett rättvist sätt, som behandlar alla lika. Vilket är ett mynt med två sidor. Stelbenthet leder inte sällan till orimliga beslut. Men samtidigt måste alla medborgare behandlas lika inför lagen och ha lika rättigheter inför det offentliga.
Även om något är galet måste det alltså drabba alla lika. Detta är en av den demokratiska rättsstatens paradoxer – som blir allt mer påtaglig ju mer makt politiker och byråkrater samlar på sig.
Lösningen är enkel: Att minska statens makt över individen. Då kan var och en fatta de för henne lämpligaste besluten. Då kan civilsamhället och marknaden erbjuda många olika alternativ och lösningar. Lösningar som dessutom snabbt kan anpassas till en föränderlig verklighet och nya förutsättningar.
Vill man bygga ett starkt och stabilt samhälle med ordning och reda – då bör man vända på dagens maktpyramid. Då skall man decentralisera och föra ner så många beslut som möjligt till en nivå som är så nära de människor som berörs som möjligt. Helst ända ner till individnivå, att låta folk bestämma själva.
Det är modeller, lösningar och strukturer som vuxit fram spontant, ur erfarenhet och frivilligt samarbete som är stabila. Det är när det finns konkurrerande modeller i en fri och öppen ekonomi som människor kan göra val som ökar deras trygghet och livskvalitet.
De som byggde »folkhemmet« ville kanske öka de många människornas trygghet och makt över sina egna liv. Men på något sätt har det blivit tvärtom. Människor har blivit utlämnade till överhetens nycker och dagsform. Den enhetliga modellen offrar dem som inte passar in. Och makten över stort och smått har flyttat hemifrån – in bakom pansarglas, metalldetektorer och stängda dörrar.
I den mån det alls fanns några goda intentioner, så har de försvunnit på vägen. De har offrats för ett von oben-perspektiv, för rusiga maktambitioner och högfärdsgalenskap. Fungerande strukturer har slagits sönder och ersatts med dysfunktionella monolitiska system. Civilsamhället har offrats till förmån för byråkrati med telefontid mellan nio och fem. Individen har stympats genom att ha berövats eget ansvar och curlats in i inlärd hjälplöshet.
Vill vi ha ett rimligt och fungerande samhälle, då måste det förmodligen byggas upp från grunden igen. Och lika gott är kanske det. Och staten? Den skall fokusera på ett litet antal, av nödvändighet gemensamma uppgifter – och utföra dessa väl.
/ HAX
