Valrörelsen är inne i sin slutspurt. Överallt möts vi av utspel, angrepp, halvsanningar, överbud, simpelt röstköp och rena lögner.
Men det talas väldigt lite om vart Sverige är, eller borde vara, på väg. Kanske för att partierna helt enkelt inte vet.
Det är en fördel om man har något slags mål. Att segla ut ur hamn utan att veta vart man är på väg kan sluta lite hur som helst.
Hela borgerligheten tycks ha blivit av-ideologiserad under Reinfeldts dagar. Man har glömt varför man kämpar. Istället har man satt makten framför idéerna. Vilket ibland blir pinsamt uppenbart.
Socialdemokraterna har inte tänkt en ny tanke på hundra år och tänker tydligen inte göra det nu heller. Alla försök till förnyelse har gått in i betongväggen. Det lilla ideologiska liv som möjligen finns kvar finns i vänsterfalangen, som just nu är upptagen med att predika postmodernismens och identitetspolitikens evangelium. Men någon egentlig kurs eller någon uttalad mening med föreningen står inte att finna.
Miljöpartiet bara gör saker – utan att tänka. Om de menade allvar med att slåss för miljön, då skulle de lägga insatserna där de gör mest verklig nytta. Vilket ofta är i andra länder. Och om de vill få ner koldioxidutsläppen, då finns det ny, fin och säker kärnkraft att ta till. Vilket skulle kunna ge oss all den el vi kommer att behöva under överskådlig framtid. Men icke. De motverkar helt enkelt sitt eget syfte.
Sverigedemokraterna är också märkligt själlösa, bortom sin eviga kärnfråga. Det går inte ens att riktigt avgöra om och i så fall hur farliga de är. Och nostalgi är inte en ideologi, utan en hägring.
Vänsterpartiet tycks i vart fall vara socialister. Minst. Vilket man får ge dem. Då vet vi var vi har dem – och att de faktiskt är farliga.
Nu kan ideologier leda lite vart som helst, så de gör sig inte sällan bättre i teorin än i praktiken. Men de ger en ungefärlig uppfattning om vart de politiska partierna vill leda oss. Och på den punkten ger valrörelsen 2018 väldigt få svar. Vilket gör det svårt för väljarna att bedöma och värdera dessa partier.
Författaren Hannah Ahrendt skrev i sin bok om totalitarismens rötter att vägen till helvetet inte alls behöver vara stensatt med goda föresatser. Den kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls.
Och det är väl där någonstans problemet ligger. De politiska partierna vimsar fritt. Utan riktning. Till synes omedvetna om de faror som ligger i utövandet av makt som sådant.
Den politiska eliten har ingen klangbotten, inga principer, ingen plan, inga djupare värderingar och inget sinne för att ett samhälle är en dynamisk evolutionär process. Så de vimsar vidare med sin kontraproduktiva micro management, utan att förstå vad de sysslar med.
Så håller också delar av den statliga kärnverksamheten på att vittra sönder. Och det finns väldigt lite i denna valrörelse som tyder på att något verkligen kommer att bli bättre – oavsett vem som kommer till makten.
För väljarna måste detta val vara lite som ett lotteri. Det kanske är därför som de i protest röstar på det där partiet som eliten hävdar att de absolut inte får rösta på. Vilket i så fall bör ses för vad det är.
/ HAX
