Plötsligt händer det! Om man doppar tån i det europeiska intellektuella avantgardets ankdamm – då beskrivs det politiskt korrekta, ängsliga och identitetspolitiska Sverige som ett totalitärt Östtyskland, förpackat i något slags modern arkitektur à la Hammarby Sjöstad.
I går besökte jag Berlins 13:de porrfilmsfestival – vilket bara delvis är så upphetsande som det låter. Med några vänner hamnade jag på en visning av fransk dokumentärfilm. Det var en smått omtumlande upplevelse.
Som förfilm fick vi se en kortdokumentär om hur Frankrikes import av den svenska sexköpslagen lett till stigmatisering och dehumanisering av franska sexarbetare. Vilket – givet miljön och den hippa publiken – kom lite som en kulturchock.
Visningens piece de la resistance gick ett steg längre. Filmen »Everything’s better than a hooker« visade sig vara ett formligt generalangrepp på missriktad svensk välvilja, sexköpslagen, elitfeminism och politisk korrekthet.
Sammanfattningsvis handlar filmen om hur den svenska sexköpslagen kombinerad med fyrkantig byråkrati inte bara stigmatiserar sexarbetare – utan även undergräver rättsstaten, strider mot all mänsklig värdighet och i en tydlig orsakskedja kan leda till ond bråd död.
Det fall som beskrivs har lett till internationella protester och demonstrationer utanför svenska beskickningar världen över. Men i Sverige har historien i stort sett förbigåtts med största möjliga tystnad.
Enligt uppgift från filmens producent lider Sveriges Television just nu av svåra inre konvulsioner över huruvida man skall våga visa filmen för svenska folket eller ej. (Den har redan visats på tysk/franska ARTE.)
Det fall filmen beskriver är direkt vidrigt. Men minst lika intressant är det progressiva, europeiska, intellektuella avantgardets reaktioner. Deras bild av Sverige blir allt mer i linje med den hos, låt säga en desillusionerad Janne Josefsson.
Detta är början till slutet för svensk identitetspolitik, elitfeminism och postmodernism. Till och med Europas unga, radikala, kulturella spjutspets ömsom förfäras, ömsom skrattar uppgivet åt den svenska galenskapen. På Berlins finkulturella biografer skjuts Sverigebilden i sank minst lika brutalt som i Fox News.
Den svenska PK-maffian är inte bara rabiat och inskränkt – den är även internationellt utskrattad och föraktad för sin fyrkantiga anti-humanism.
Vilket precis är dess svaga punkt. Den humanitära stormakten som omvärldens driftkucku. Fanatisk dogmatism som helt gått över styr. Ett skolexempel på missriktad välvilja. Androm till varnagel vad gäller brist på självständigt tänkande och moralisk resning.
Elitfeministisk, identitetspolitisk postmodernism (som på kontinenten är en mer av en akademisk fråga) håller på att bli ute och att gå i papperskorgen. Och det är den svenska radikalvänsterns fel. Prosit!
Han lydde inte bara order. Han följde även lagen. Så löd delar av försvaret när en av Förintelsens arkitekter, Adolf Eichmann ställdes inför rätta. Vilket dock inte befriade honom från hans allmänmänskliga moraliska ansvar. Jämförelsen må vara tillspetsad och i en helt annan härad, men likväl relevant. Ungefär så tänker jag när jag lämnar biografen – efter att ha sett hur en nymoralistisk byråkratisk fatwa lett till en ung, begåvad svensk kvinnas död.
/ HAX
