Lars Gustafsson formulerade på 80-talet begreppet »problemformuleringsprivilegiet«. Wikipedia förklarar det så här »Problem formuleras och definieras ur en parts synpunkt och därmed kommer lösningarna på dessa problem att vara givna, till fördel för den som äger detta privilegium.«
Vi stöter ständigt på det. Det kan handla om en opinionsundersökning eller väljarbarometer där frågan som ställs är omöjlig att svara på, eftersom den ställs utifrån subjektiva premisser. Eller i media, där de medverkande ofta bara har ett kort ögonblick på sig att kommentera frågor som helt enkelt är fel ställda.
Åter till Wikipedia »I essän ställer Gustafsson upp hypotesen att om det offentliga ger ekonomiskt stöd till exempelvis massmedia och kulturella aktiviteter kommer det att skapa institutioner som endast kan överleva med offentligt ekonomiskt stöd. Gustafsson ställer frågan om det inte är så att den press och det kulturliv som inte skulle klara sig på en öppen marknad inte genom själva det offentliga stödet förändras.«
Så här 30 år senare är det bara att konstatera att han i princip fått rätt. Det fria ordets och den fria tankens förmodade banérförare – pressen och kulturen – biter inte den hand som föder dem. Istället för att granska och ifrågasätta blir de maktens megafoner.
Därför är det inget konstigt att politiken, mediehusen och tyvärr även kulturen ogillar internets fria flöden av information, dess mångfald av narrativ och berättelser, dess faktagranskning, dess ifrågasättande och dess uppkäftighet.
En mångfald av varierande information utmanar helt enkelt den symbios i vilken politiken och media lever. Mångfalden utmanar etablissemangets trovärdighet och funktion – och därmed även dess makt.
I en politiskt uppfostrande miljö, som den svenska, är etablerad medias uppgift inte bara att propagera – utan även att fula ut. Även detta observerade Gustafsson redan för 30 år sedan.
Han skriver »Medievänstern utvecklar inga intelligenta resonemang, men skapar en gemenskapskänsla kring de traditionella formuleringarna och avfärdar alternativ genom att klistra på dem frånstötande etiketter.«
Här faller mig årtionden av medialt missbruk av ordet »nyliberal« in. Det är en etikett som går att klistra på allt man ogillar – men som oftast klistras på sådant som inte är nyliberalt över huvud taget, inte sällan på dess raka motsats. På senare år har begreppet »rasist« använts på liknande sätt – för att fula ut deltagare ur debatten.
Just nu ser vi hur media försöker styra regeringsbildningen i vårt land. Media skall naturligtvis rapportera och gärna också erbjuda en seriös analys. Men de applicerar även sin egen matris, sitt problemformuleringsprivilegie på hela processen – och skapar på så sätt en situation där olika aktörer tvingas spela ett spel som är riggat till förmån för ett visst utfall.
Jag skulle vilja påstå att detta är en starkt bidragande orsak till att det politiska läget för tillfället är så låst som det är.
/ HAX
