Så är vi tillbaka i ruta ett. En viss uppgivenhet börjar breda ut sig.
På onsdag kommer riksdagen att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister. Igen. Han kan möjligen backa ur innan dess. Det är också möjligt att talmannen släpper den bollen.
I vilket fall som helst ser det knappast ut som om vi kommer att få någon ny regering i år. Vilket möjligen är lika bra. Med risk för att upprepa mig, så är det inget fel i att låta den sakpolitiska, lagstiftande makten ligga i riksdagen.
Grundproblemet är att ingen är riktigt kompetent att leda landet. Det finns förvisso en gradskillnad. En M+KD-regering är kanske den minst verklighetsfrånvända, minst olämpliga. Men ändå inte speciellt övertygande. Inte heller möjlig om mittenpartierna fortsätter sura.
Man skulle kunna argumentera kring att C och L redan suttit i en regering (Reinfeldt 2) med stöd av SD. De har även fällt regeringen Löfven tillsammans med SD. Och inom kort kommer de att släppa fram en budget som har stöd av SD. Så de är redan befläckade. Att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister vore reellt sett inget stort steg.
Men om det inte går, då bör vi på allvar överväga en »opolitisk« regering. Rimligen bör det finnas ett 10-15-tal respekterade, betrodda och kompetenta människor i vårt land. Idén faller möjligen på att de politiska partierna inte är beredda att släppa ifrån sig inflytandet över den verkställande makten. Maktdelning tycks vara ett okänt koncept i vårt land.
Allt kokar ner till att politiken samlat på sig allt mer makt över allt fler områden. Tyvärr är politikerna inte kompetenta nog att hantera denna makt eller att sköta landet på ett rimligt sätt. Ändå biter de sig fast som blodiglar. För maktens egen skull.
I mitt drömsamhälle behöver man inte bry sig speciellt mycket om politiken. Istället hanteras statens verksamhet av rimliga, kompetenta människor som sätter allmänintresset främst och som inte har några planer på ideologisk omstöpning av landet. En regering som lämnar folk ifred, som låter marknaden och civilsamhället bygga stabila och decentraliserade strukturer – och som minskar sin egen makt. Naturligtvis skall en sådan regering kunna ställas till ansvar eller avsättas under demokratiska former. Den skall vara en verkställande makt, skild från, men underställd riksdagens lagstiftande makt.
Detta är inte ens en radikal tanke. Enligt regeringsformen är det fullt möjligt. Och det var ungefär så den demokratiska parlamentarismens fäder tänkte sig att det skulle fungera.
Enda hindret är en generation av politiska oduglingar med egna maktambitioner. Uppbackad av en överväldigande majoritet av landets väljare.
Jag drar mig till minnes en scen ur någon gammal brittisk deckare på tv. En affärsman och en politiker samtalar över en cognac och en cigarr. Fritt ur minnet…
-Hur kommer det sig att ni politiker behandlar folket som idioter?
-De röstade ju på oss, eller hur?
/ HAX
