12132018Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Sverige är genomkorrumperat

Mörk materia. Vi kan inte se den eller riktigt bevisa att den finns. Ändå bjuder förnuftet och pekar alla tecken på att den finns där.

Korruptionen i Sverige tar sig många uttryck – ekonomisk, kollegial, politisk-, vänskaps- och maktkorruption – för att bara nämna några.

Den ekonomiska korruptionen visar sig när skattebetalarna får betala hutlösa överpriser för vägsalt eller skrytbyggen. Att hantera skattepengar på detta sätt är naturligtvis helt oacceptabelt. Men det lämnar i vart fall spår, går att utreda och i förekommande fall är det möjligt att utkräva ansvar.

Den härskande klassen är dock vanligtvis listigare än så.

I till exempel EU är man mer sofistikerade. Där är ett vanligt upplägg att en tjänsteman eller politiker som springer ärenden åt särintressen belönas, efter sin pensionering, med ett eller annat välbetalt styrelseuppdrag.

Vi har ett system, det har en tjänstemannakår. I förekommande fall sköts det av utomordentligt kompetenta, driftiga och oväldiga tjänstemän. I andra inte. Karriärmanövrar, vänskapsband, hållhakar, uppgörelser, sammanfallande intressen, politisk konformism och inställsamhet har i många fall blivit viktigare än kompetens och duglighet när ansvariga anställs.

Då är det inte att förvånas över att saker och ting inte fungerar.

Om något är väldigt konstigt eller fungerar väldigt dåligt – då är det vanligtvis något lurt på gång.

Någonstans i nästan all svensk byråkrati finns dessutom ett lager av tjänstemän som ägnar sig åt politisk aktivism. Som driver en agenda. Som har en idé framför ögonen – men inte nödvändigtvis medborgarnas bästa. Dessa människor har för övrigt en fantastisk förmåga att lamslå all produktiv verksamhet.

Det mesta som sker, det sker helt utanför demokratisk kontroll. Politikerna må vara inkompetenta, maktgalna och arroganta – men de är bara jordgubbarna på toppen av den djupa statens stora gräddtårta. Politikerna kan inte så mycket som flytta en parkbänk utan att vara i symbios med tjänstemännen. I ett system som ständigt måste hitta på att göra något för att motivera sin egen existens. Allt är som ett gigantiskt »Yes, Minister!«

Det finns idag icke en riksdagspolitiker som är beredd att ta tag i det här, att städa upp i förvaltningskulturen, att fokusera det offentliga på sin kärnverksamhet. Riksdagens ledamöter är nämligen precis lika mycket i systemets våld som alla andra som verkar i offentlig verksamhet. Senast någon politiker i västerlandet gått i krig med byråkratin måste ha varit Margaret Thatcher, på 80-talet.

Det har till och med uppstått ett begrepp som kallas »blankettkonst«. Det handlar om att konstnärer som vill tillhandahålla utsmyckning vid offentliga projekt lär sig fylla i anslagsansökningar – där de kan öka sina chanser genom att lyfta allehanda politiskt korrekta ämnen att beröra med sin konst. Vilket är den fria kulturens död, rena Östtyskland. (Samtidigt sätter man konstnärer som är kritiska till de rådande politiska normerna i fängelse.)

Vad vi ser är ett slags informellt kotteri i vilket alla inblandade kan reglerna för hur man håller sig kvar, utnyttjar systemet och hur man smörjer vänner och organisationer med skattemedel. Mörk materia.

Så där håller det på. På skattebetalarnas bekostnad.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna