02172019Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Den postdemokratiska staten

En av den parlamentariska demokratins konsekvenser tycks vara att allt mer makt överförs till den politiska sfären. De som har makt vill ha mer makt. Eller i vart fall kunna motivera sin existens genom att se ut som om de »tar tag« i saker och ting. Vilket leder till ett överreglerat samhälle där allt mer av mänsklig verksamhet inordnas under den politiska makten.

Det har med tiden blivit tämligen oklart om den politiska makten har någon plan, vision eller bärande idé. Alla rör sig mot mitten och makten som sådan har blivit ett självändamål. Samtidigt ifrågasätter allt fler vanliga människor meningen med föreningen, när staten inte klarar att leverera vad den ställt i utsikt.

Steg för steg tränger den växande politiska makten undan individens egenmakt och ett fungerande civilsamhälles strukturer. Marknadens spontana ordning och självbalanserande mekanismer ersätts av politiska beslut som, när de frikopplas från verkligheten, blir tondöva och kontraproduktiva. Eller helt enkelt bara fel, eftersom den politiska makten aldrig kan möta folkets behov och efterfrågan lika effektivt som marknaden.

Centraliserad styrning, med politiska förtecken, men utan någon egentlig långsiktig plan… Det kan vara lika skadligt som politiska ledare som blint rusar mot en eller annan omstörtande utopi. Fast på ett annat sätt.

Här blir politiken särdeles giftig, när den kombinerar micro management med vilsenhet. Samtidigt försvarar den politiska klassen sin makt med näbbar och klor. Den senaste regeringsbildningen är ett exempel på detta – när Socialdemokraterna värderat sin egen makt så högt att den satts över partiets egna grundläggande politiska principer. Det som var svart i går är vitt idag. Krig är fred.

Vi tycks befinna oss i något slags postdemokratiskt tillstånd, helt befriat från värdighet och intellektuell hederlighet. Med kognitiv dissonans som arbetsmetod. Ett system på vilket rimlighet, logik och fakta inte längre biter.

Vilket – i ett demokratiskt perspektiv – kan sluta lite hur som helst. Möjligen är vi på väg mot en auktoritär, men ändå formellt sett demokratisk stat.

Tro inte att en auktoritär stat förutsätter enpartivälde, despoter eller någon totalitär överideologi. En konsensuskultur med outtalade sammanfallande intressen kan mycket väl vara grogrund för ett särdeles kvävande, förstelnat samhällsklimat. Likgiltighet kan vara lika farlig som hänsynslöshet.

Vissa skulle hävda att vi redan är där.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna