02152019Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

EU: Gör om, gör rätt – eller gå ur

Det dramaturgiska upplägget inför EU-valet tycks vara att ett EU-vänligt etablissemang står mot en nationalistisk EU-kritisk extremhöger. Detta är i vart fall den bild som hamras in i folks hjärnor av media. Men den lämnar övrigt att önska.

De flesta människor tycks – även om de är för ett EU-medlemskap – anse att EU styr och ställer över för mycket. Och de flesta människor tillhör inte någon nationalistisk extremhöger. De tillhör faktiskt inte något speciellt parti i europafrågorna, eftersom så gott som alla etablerade partier nu för tiden är en del av EU-etablissemanget.

Ett av EU:s mysterier är att de politiska partierna sjunger dess lov, även när unionen gör sådant som dessa partier aldrig någonsin skulle gå med på på hemmaplan. Speciellt svenska politiker tycks tappa koncepten fullständigt när de sveps in i Bryssels champagnedimma. Alla principer är då som bortblåsta.

EU-debatten lider för övrigt av begreppsförvirring. Ordet federalism betyder för de flesta en pyramidliknande konstruktion, där så många beslut som möjligt fattas på en så låg nivå som möjligt, så nära de människor som berörs som möjligt. I EU betyder det raka motsatsen: överstatlighet, centralstyrning och kommandoekonomi. Pyramiden står och svajar med sin spets nedåt. Och vi vet ju hur sådant brukar sluta.

Verklig federalism skulle dessutom förutsätta en riktig demokratisk struktur, vilket är en tanke som inte riktigt roar EU:s makthavare.

Uppskattningsvis 60-80% av alla svenska lagar och förordningar kommer redan från EU. Ändå fortsätter överföringen av makt från individen till politiken, från medlemsstaterna till EU och från de demokratiska institutionerna till icke-valda byråkrater. Detta är i valda delar kanske inte unikt för EU, utan handlar nog mer om att det är så politik och byråkrati fungerar. Fast detta sker i en gigantisk skala – där varje galet beslut drabbar drygt 500 miljoner medborgare.

Man skulle kunna tycka att det borde finnas utrymme för en liberal reformagenda. Men en sådan lyser med sin frånvaro i politiken och verkar inte heller vara speciellt efterfrågad bland väljarna. Istället är allt svart eller vitt.

Är man för mellanstatligt samarbete istället för överstatligt, då anklagas man för att vara nationalist. Även om ställningstagandet grundar sig på en strävan efter att decentralisera så mycket av beslutsfattandet som möjligt. Kritiserar man EU för dess byråkrati, klåfingrighet, jordbruksstöd, stöd till dödsdömd industri, skidbacke på Bornholm, försök att sabotera internet eller världsfrånvända champagnepartyn – då viftas man bort utan vidare sakdebatt. EU vill helt enkelt fortsätta med sitt självskadebeteende i lugn och ro. Tro mig, jag har sett verksamheten på nära håll.

Det behövs helt klart fler EU-kritiker i Europaparlamentet. Människor som kan kritisera orimlig politik och absurda företeelser på ett rimligt och sakligt sätt. Folk som kan göra motstånd när storhetsvansinnet breder ut sig. Eller i vart fall vara slavar på galärvagnen, som viskar varningens ord i maktens öra.

Och vill inte EU låta sig reformeras, då får vi gå ur. Vilket i så fall är en inrikespolitisk fråga.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna