07202019Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Det offentliga politiska samtalet i en återvändsgränd

Om man vill få någon att korrigera sin ståndpunkt eller att gå in i en kompromiss finns en grundläggande regel: Det måste ske i enskildhet, inte inför publik.

Förklaringen är mycket enkel. Människor vill inte framstå som svaga, principlösa eller medge sina misstag inför andra. Det gäller såväl i sociala sammanhang som på jobbet och i politiken.

En snarlik regel är att i förekommande fall låta folk retirera med sin värdighet i behåll. Även den som insett sitt misstag kan komma att envist hålla fast vid en tokig ståndpunkt, för att inte förlora ansiktet.

Jag funderade en del över detta under regeringsförhandlingarna. Och nu senast under det utdragna Brexit-drama som pågår i det brittiska underhuset. De olika aktörerna målas offentligt in i varsitt hörn. Sedan blir alla konstruktiva samtal omöjliga.

Vissa skulle skylla denna låsning på internet. Men nätet är i detta perspektiv mest brus. Istället skulle jag vilja lägga ansvaret vid etablerade medias fötter. Det är de som har genomslagskraft, miljonpublik och skrikiga löpsedlar med svarta rubriker. Det är de som snuttifierar och vulgariserar stora och svåra frågor. Det är de som får klick och säljer lösnummer genom att skapa konflikter, även där sådana egentligen inte finns.

Till medias försvar kan förvisso sägas att de (eller i vart fall kanske de flesta) helt korrekt ser det som sitt uppdrag att ställa makthavare till svars – och i förekommande fall reda ut vad de politiska partierna egentligen vill, innan folket går till valurnorna.

Och en politisk makt som kohandlar bakom stängda dörrar är inte heller bra. Den demokratiska processen måste utövas öppet och transparent.

Jag vet inte riktigt hur man skall hantera detta. Men det blir konstig stämning när politiska partier som har haft samma idéer i kanske hundra år, av ren prestige inte förmår frigöra från dem, trots att de blivit helt omoderna. Det är till skada för landet när den politiska processen går i baklås på grund av något som någon hetsats eller pressats att säga under en kaotisk valrörelse. Och det blir destruktivt när man inte kan ge en politisk motståndare att de kan ha rätt om något över huvud taget, bara för att man så intensivt ogillar dem.

Kanske kan man komma till rätta med en del av detta genom seriösa, djupa och långsamma samtal. En annan idé kan vara att i större utsträckning respektera fakta. Eller i vart fall ta reda på fakta innan man låser sina positioner. Men sådant fungerar tyvärr illa i dagens desperata jakt på väljarnas röster.

Ironiskt nog blir positionerna i svensk politik allt mer låsta i takt med att så gott som alla partier rör sig mot samma punkt på den politiska skalan, mot mitten. När de i sak närmar sig varandra, då måste de kompensera och bevisa sitt existensberättigande genom att höja rösten.

Man kan även notera riksdagens partier faktiskt är överens om det mesta. Alla vill ha en generell välfärdsstat. Skillnaden i skattetryck mellan olika budgetförslag är mindre än man skulle kunna att tro. Och den politiska maktapparaten genomsyras av sammanfallande intressen. Vilket – åter – kompenseras genom ett höjt tonläge.

Detta, kombinerat med att politiken – trots sin uppenbara inkompetens – lägger under sig allt mer makt över människors liv gör det offentliga samtalet vresigt och inte sällan direkt kontraproduktivt. Och helt klart ovärdigt.

Men skulle folk rösta på en ödmjuk politiker? Jag är inte så säker på det.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna