07202019Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Förbudspolitik fostrar undersåtar

Det är ett ofog att vilja förbjuda saker bara för att man ogillar dem.

Att förbjuda är att utöva makt över andra, med tvång. Därför bör förbud användas sparsamt. Till exempel med syfte att skydda människors säkerhet och egendom – och för att upprätthålla ett godtagbart mått av allmän ordning.

Men ständigt stöter man på människor som anser sig veta vad som är bäst – för alla andra. Och det är inte utan att de anser sig ha massor av argument för sin sak. Men det går å andra sidan att argumentera någorlunda sammanhängande för nästan vilken orimlighet som helst.

Det är dock sällan sådana argument når en höjd som motiverar den frihets- och integritetskränkning det innebär att förbjuda något – med tillhörande hot om att statens våldsmonopol kan komma att upprätthålla förbudet med de medel som krävs.

Speciellt gäller detta i situationer där ingen annan fått sin frihet, säkerhet eller egendom kränkt. När det handlar om brott utan offer och om morallagstiftning. När makthavarna använder sin ställning för att forma omgivningen efter sina personliga estetiska och metafysiska preferenser.

Förbudsivrare finns i alla partier. Men oftare på vänsterkanten, bland människor som ena sekunden predikar hela världens tolerans och solidaritet – för att i nästa ögonblick håna och förminska sina medmänniskors personliga val. Och minst lika beklämmande är att se hur borgerliga partier ständigt tappar koncepten och medverkar i förbudsraseriet.

Inte sällan blir det fånigt – som rökförbud utanför krogar och på allmän plats. Att sätta statens våldsmonopol på att jaga tjuvrökande vuxna saknar all rim och reson. Det saknar fullständigt proportioner. Och det ger en obehaglig inblick i ansvariga politikers sinnen.

Sett i ett vidare perspektiv kan man undra hur människor skall kunna lära sig att ta eget ansvar – när de ständigt curlas av staten vad gäller stort och smått. Man kan undra hur vi skall kunna bli en nation av självständiga individer när överheten hela tiden talar om för oss vad vi får, inte får eller förväntas göra – och vad man får tycka och säga.

Att ständigt bli tillsagd och tillrättavisad skapar osäkerhet – och en oförmåga att på ett respektfullt sätt interagera med andra människor. Att ständigt begränsas som människa av en klåfingrig överhet leder till att man underordnar sig, till att man reduceras till undersåte.

Att å andra sidan inom rimliga gränser få göra som man själv vill, efter eget huvud – det ger människor sinnesro. Det får oss att känna att vi har makt över våra egna liv, vår livssituation och våra livsval.

Naturligtvis behöver ett samhälle regler, inklusive en del förbud. Men vad vi ser idag är något annat. Det är klåfingrighet. Det är självupptagen paternalism. Det är micro management. Det är att förbjuda saker bara för att man kan. Det är att använda tvång och statens våldsmonopol på ett lättvindigt, oansvarigt och omdömeslöst sätt. Det är maktutövning utan rimlig funktion. Det är trams.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna