Det senaste rökförbudet har väckt en hel del berättigad uppmärksamhet. Dels verkar många tycka att förbudshysterin nu har gått på tok för långt. Dels upptäcker folk yrvaket att den nya lagen får såväl oväntade som oönskade konsekvenser.
Men varför tycks detta komma som en överraskning? Frågan har länge funnits i den demokratiska beslutsprocessen. Men ingen har brytt sig eller reagerat. Inte förrän det är för sent.
Sådär är det hela tiden. Folk reagerar inte på politiska beslut i tid. Vilket kan ha flera olika förklaringar. Till exempel snåriga och opaka beslutsprocesser, vilket inte minst är fallet när det gäller beslut i EU.
En annan förklaring kan vara att media inte bryr sig. Då existerar frågan i stort sett inte i debatten. Och systemmedia är ju allt som oftast upptagna med att istället driva sin egen agenda eller politisk spelteori.
Hur skall folk kunna engagera sig i debatten och beslutsprocessen vad gäller politiska frågor – om de inte ens känner till vad de inte känner till? Även om några bloggare, Facebookprofiler och twittrare fått korn på att något är på gång, så har de som regel inte tillräcklig genomslagskraft för att väcka den slumrande opinionen.
Ytterligare en förklaring kan vara att ingen läser pappren. Jag minns när jag jobbade i Europaparlamentet och hade en stund över – som jag använde till att bläddra igenom handlingar i för mig perifera utskott. Då upptäckte jag att kulturutskottet i en rapport (som egentligen handlade om något helt annat) ville att parlamentet skulle uttala sig för att förbjuda porr. Och ingen hade reagerat. Alls.
Just den gången lyckades jag faktiskt piska upp en europeisk opinionsstorm på internet, som ledde till att skrivningen drogs tillbaka i absolut sista stund. Men hade jag inte snokat runt i ärenden som jag egentligen inte hade med att göra, då hade skrivningen gått igenom. I efterhand visade det sig att nästan ingen hade läst rapporten, trots att den fanns översatt till alla EU:s 24 språk.
Att påverka beslut i sista stund är svårt. Då har alla redan bundit upp sig, lovat bort sin röst till särintressen, investerat tid och prestige i sin position, kohandlat och kompromissat fram skrivningar.
Då är det mycket enklare att påverka en politisk fråga om man kommer in i början av processen, innan positionerna blir låsta. Men i detta stadie är frågan okänd av nästan alla – utom ett litet antal politiker, tjänstemän och särintressen. Vilket gör det oerhört svårt, i princip omöjligt för »utomstående« att få veta att något är på gång överhuvudtaget.
Sedan blir det som det blir, utan att någon riktigt förstått hur det gått till.
Detta är ett demokratiskt problem.
/ HAX
