Statsministern försökte häromdagen göra narkotikan till en klassfråga. Men det råkade sluta med att han påstod att narkomaner lever 18 år längre än andra. Cirkulera, här finns inget att se.
Hur länge skall landets politiska förfall pågå? Hur kommer det sig att ingen människa i ansvarig ställning tycks ha så mycket som ett uns av verklighetskontakt? Eller ansvarskänsla? Sunt förnuft?
Så här… Verkligheten är som den är. Den är dessutom föränderlig. För att kunna förhålla sig till detta måste man hänga med och förändra sina handlingar och metoder. Att inte göra detta kan kanske fungera ett tag. Men till slut blir skillnaden mellan metod och verklighet för stor – och saker och ting går över styr.
In på scen kliver så politiken. Socialister från alla partier. X skall fungera så här. Y skall utföras så här. Z skall vara 12,7 procent. Och sedan tror man att det är bra med det. (Även om beslutet kanske är fel eller galet från första början.)
I ett fritt samhälle anpassar sig fria människor, civilsamhället och fria företag ständigt till sin föränderliga verklighet. Frivilligt och spontant. Utifrån behov och erfarenhet. Med många olika alternativ att välja mellan.
Men så är det alltså inte när politiken får bestämma. Den härskande politiska klassen säger att så här skall allt vara, tills vidare. Sedan ägnar de sig åt något annat – och glömmer saken. Vidare mot nya, djärva mål. Och då går det som det går…
Det enda som i rimlig mån kan möta en föränderlig verklighet och människors skiftande behov är ett fritt, kapitalistiskt samhälle. För att tjäna pengar måste man anpassa sig till verkligheten och möta människors behov. Det är i princip ett självbalanserande system.
Politisk styrning däremot, den cementerar och håller tillbaka utvecklingen. Och när politikerna inte ständigt vårdar sin trädgård, då blir det problem. Då faller makten till sist på eget grepp. Då har den ingen funktion och fyller inte längre något behov.
Dessutom gör politiseringen något med folks huvuden. Betraktat från Berlins horisont kan jag avslöja att Sverige börjar framstå som rätt exotiskt. Landet där kartan inte stämmer överens med verkligheten. Men där kartan ändå gäller, då den gjordes senare.
Sverige framstår även som ett synnerligen självupptaget och narcissistiskt land. När vi utropar oss till en Moralisk Stormakt hörs halvkvävda skratt från kontinenten – och teaterviskningar som har med både andra världskriget och kalla kriget att göra. Moralisk Stormakt, enligt vem då? Och på vilken grund anser sig Sverige i så fall vara mer högtstående än alla andra länder?
Sverige är ett mycket speciellt och märkligt land. Men det bryr sig verkligheten inte om. Förr eller senare blir det dags för en reality check. Vilket kan bli en omskakande upplevelse.
/ HAX
