04232024Huvudnyheter:
Senaste kommentarer

Maktens lystna berusning

Politiker är inga övermänniskor. De är som alla andra. Här i Sverige är de rentav mer som alla andra än i de flesta länder. De besitter ingen övermänsklig förmåga och som regel inte heller någon encyklopedisk kunskap. De är varken bättre, smartare eller visare än vad folk är mest.

Men de har en talang. De har lärt sig det politiska spelet. De vet hur man snackar och armbågar sig fram för att kunna leva på skattebetalarnas bekostnad. De vet hur man döljer sin otillräcklighet och inkompetens bakom politikens språk, ritualer och poser. De inser instinktivt hur de alla, från vänster till höger, har ett underförstått gemensamt intresse av att behålla sina positioner och förmåner. Och av att skydda maktapparaten från insyn. (Och utomstående uppstickare.)

Denna dubiösa talang använder de för att bestämma över andra människor.

Politiken visar i handling att den anser att vanliga människor är för korkade, svaga och enfaldiga för att få bestämma över sina egna liv. Medan politikerna – som ju också är synnerligen vanliga människor – menar att de själva däremot vet, kan och förstår bättre. Det finns som synes en svaghet i detta resonemang utifrån vilket politikerna härleder sin överhöghet.

Om man inte kan betro människor med frihet, hur skall man då kunna betro människor med makt?

När man prokrastinerar – det vill säga skjuter en uppgift framför sig – då är det inte alltid bara av lathet. När man inte riktigt vet hur man skall närma sig något som känns övermäktigt, då drabbas de flesta av ett inre motstånd. Vilket i sin tur leder till att de ägnar sig åt nästan vad som helst utom det de borde. Som att hänga på Facebook istället för att röja upp kaoset i garaget. Eller som att tramsa om identitetspolitik istället för att se till att den allmänna ordningen upprätthålls.

Den politiska inkompetensen har även skapat en förvaltningskris som får en att undra om någon över huvud taget bryr sig om vad regeringsformen (som är en av våra grundlagar) har att säga om förtjänst och skicklighet. Den framhåller nämligen att tillsättning av chefer i offentlig verksamhet endast skall styras utifrån krav på kompetens. Inte partibok, kön, sexualitet, härkomst, politisk underdånighet, vänskapsförhållanden eller slentrianmässig befordringsgång. För inte kan vi väl ha fått slut på kompetent folk?

En central politisk uppgift i sammanhanget är att hålla alla makthavarnas partikamrater, lojala tjänstemän, NGO:er, frontorganisationer och övriga funktionärer sysselsatta och försörjda. Det vill säga att smörja sin bas. Med andra människors pengar. För att de kan.

»I Sverige, staten är maffian. Eller hur?« som en trevlig ung man med utländsk bakgrund härförleden sade till mig. Men den insikten är tyvärr inte allmänt spridd.

Våra politiker är demokratiskt valda. I fria val. Av folket. Gång på gång. Så de kommer i slutändan undan med nästan vad som helst. Men var det verkligen så här den parlamentariska demokratin var tänkt att fungera?

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna