11112019Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Om vi skall ha ett statligt våldsmonopol, då måste det med nödvändighet fungera

Allt oftare ser man artiklar och reportage från problemförorter i vilka de som bor där – av lätt insedda skäl – tycker att polisen är för slapp. Det är de boendes bilar som brinner, det är deras butiker som främst drabbas av ordningsproblem och det är deras barn som riskerar att dras in i gängbrottslighet.

När »svenskar« med all rätt klagar över våld, gängens framfart och bristande ordning – då är det ändå inget jämfört med vad de boende i vissa av våra förorter tvingas stå ut med varje dag. Detta toppat med att samhällets institutioner ofta drar sig tillbaka därifrån.

Så det kanske är på tiden att vi inser att här finns ett gemensamt intresse – från Djursholm till Akalla, från Askim till Hammarkullen. Nämligen att ordningen upprätthålls.

Detta kräver fler poliser, mer närvarande poliser och att polisen fokuserar på sådant som är viktigt. Som att tjäna och skydda allmänheten. Att upprätthålla respekten för människors liv, säkerhet och egendom. Och att vinna de boendes förtroende så att folk vågar anmäla brott och vittna.

I sammanhanget är den svenska drogpolitiken ett problem. Och då menar jag inte bara att förbudspolitiken skapar ekonomiska incitament för gängbrottslighet (på samma sätt som förbudstiden i USA skapade ekonomiska incitament för maffian). Det finns något dumdrygt över polisens arbete mot droger. Som att bedriva uppsökande »förebyggande« verksamhet genom att knacka på hemma hos ungdomar som INTE (!) misstänks för något brottsligt. Eller som att utnyttja förbudet mot att använda droger som ursäkt för att släpa in alla man inte gillar på urinprov. Sådant bygger inte förtroende, utan är snarare kontraproduktivt. Och det bidrar inte till den allmänna ordningen.

Rent allmänt finns det något väldigt gapigt och aggressivt – men inte nödvändigtvis effektivt – över den svenska polisen. Vilket kan bero på att den är underbemannad. För att kunna hantera saker och ting måste poliserna vara fler än buset, eller i vart fall tillräckligt många för att snabbt kunna få en situation under kontroll. Om inte, då kan man förstå om adrenalinpåslaget blir stort.

Men tusentals poliser snyter man inte ur näsan. Möjligen är fler lokala och kommunala ordningsvakter en lösning. Kanske kan de ha en allmänt lugnande inverkan. Men hur många busar vakterna än håller kvar, så fungerar det i slutändan bara om det finns poliser som kan komma och ta över vid den punkt där ordningsvakternas mandat upphör. Och för övrigt kan jag tycka att statens våldsmonopol bör upprätthållas av ordningsmakten snarare än av vaktbolag.

Hur som helst måste något göras. Om människor inte kan känna sig trygga, då kan man aldrig skapa ett samhälle med tillit. Då kommer man inte heller att kunna integrera människor från andra länder i den demokratiska rättsstaten. Och då har det så kallade samhällskontraktet slutligen upphört att gälla (oavsett om det verkligen existerat eller ej).

Det har sagts att vetenskap, teknik och ekonomi är accumulativa till sin natur – det vill säga att vi bygger på det vi har och ständigt rör oss framåt. Men att man inte skall vara alltför säker på att samma sak gäller för demokrati, medborgerliga rättigheter och civilisation…

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna