12052019Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Det offentliga samtalet måste börja med att man lyssnar

Bara för att någon har fel om något – eller det mesta – behöver personen i fråga inte ha fel om allt. Det finns förvisso människor med osedvanligt dåligt omdöme, bristande verklighetskontakt och dolda avsikter. Men det utesluter ändå inte att de kan ha något intressant att säga, rätt om något eller i vart fall ett nytt perspektiv att tillföra.

Därför kan det vara klokt att lyssna. Och fråga. I vart fall om man vill förstå varför människor tycker som de tycker. Vilket underlättar om man vill föra en konstruktiv samhällsdebatt.

Den kanadensiske journalisten John Sawatsky är lyssnandets mästare. Ofta är hans frågor inte aggressivare än »Hur menar du då?« Vid ett tillfälle intervjuade han en man som friats från misstankar om att vara KGB-agent. »Hur kändes det?« Det hela slutade med att mannen ifråga pratade av sig så till den milda grad att han inte längre kunde dölja att, jovisst, han var faktiskt sovjetisk agent.

Ofta ser man mediedrevet och den tyckande klassen springa efter samma boll när en politiker intervjuats eller uttalat sig. Men inte sällan upptäcker man – om man tar sig tid att lyssna på vad som verkligen sägs – att det finns annat som är mer uppseendeväckande och intressant än det alla andra hetsar upp sig över.

Mest frustrerad blir jag över självutnämnda skjutjärnsjournalister som är så fokuserade på sina färdigskrivna tuffa frågor att de totalt missar att följa upp intressanta sidospår som dyker upp i den intervjuades svar. Och på den snuttifiering som (speciellt i etermedia) inte är till för att vi skall förstå, utan för att producera en 10 sekunders soundbite.

Märkligt nog är det i princip inte bättre i så kallade fördjupande intervjuprogram. Vanligtvis levereras ett smatterband av frågor som mest är till för att bekräfta utfrågarens egna förutfattade meningar.

Nu kommer någon att invända att folk inte har tid, ork och lust att ta del av långa och djupa samtal och intervjuer. Så kanske det är. Men då får man redigera ner materialet för att få fram det centrala – samtidigt som man gör hela materialet tillgängligt för dem som trots allt vill ta sig tid.

I en uppkopplad värld där texters längd inte begränsas av spaltutrymme och där ljud- och videointervjuers längd inte styrs av schemalagda sändningsblock – där finns det utrymme för de längre och djupare samtalen. Därför skall man inte bli förvånad om man finner material med större substans på Youtube än i public service. Och en hel del annat.

Migrationen, klimatet, kärnkraften, drogpolitiken, statens finanser… Det finns många ämnen som skulle vinna något oerhört på längre och djupare samtal, där människor får tala till punkt och utveckla sina resonemang. Men det händer allt för sällan. Kanske för att den som intervjuar inte vill riskera att få sin föreställningsvärld rubbad.

En bra intervju är en som får ta den tid som krävs – och där man inte vet hur den kommer att landa.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna