Det är något av en paradox att »polariseringen« används som ett offensivt tillhygge i samhällsdebatten.
Medan man själv naturligtvis är rationell, balanserad och saklig har de som tycker annorlunda inte bara fel – utan intar dessutom en förkastlig position som väcker det sämsta i människan.
Detta för att inte tala om ifall motståndaren fuskar genom att ta till fakta och logik. Då är det bäst att dölja sin egen oförmåga genom att beskylla den andre för hat och hot, för att vara en dålig människa.
Naturligtvis finns det riktigt, problematiskt hat och hot i samhällsdebatten. Men påfallande ofta hör man talas om folk som blivit blockerade av andra i sociala media av inget annat skäl än att de haft fakta på sin sida.
Vilket faktiskt är en fullt begriplig reaktion – om man är övertygad om att man själv är god och att de andra är onda. Då kan verkligheten lätt bli ett störningsmoment. Och lustigt nog kan kognitiv dissonans ibland förstärka en ursprunglig, felaktig uppfattning.
#
Vill man få något uträttat i debatten gäller det inte bara att förstå vad en politisk motståndare vill – utan även varför. Vilken är den bakomliggande tanken, idén eller känslomässiga positionen? Vilken är drivkraften?
Besvärar man sig med att lyssna och försöka ta reda på detta, då kan man på allvar börja dekonstruera den andres position.
Inte sällan finner man då att det handlar om människor som vill väl – men som inte fullt ut tänkt igenom konsekvenserna av sin position. De som tror att om man drar i spak X, då händer X. Detta medan de bortser från risken för oförutsedda och oönskade konsekvenser, dynamiska effekter och snedvridna incitamentsstrukturer – som uppstår ur själva försöket att styra och ställa.
Det är lite som att klämma på en vattenfylld ballong. Klämmer man på ett ställe, då buktar det istället ut någon annanstans.
Många är de som släppt en fix idé och gått vidare i sina liv – efter att ha försökt förklara sin position på djupet inför någon som verkligen är intresserad av att få veta hur denna idé är tänkt att fungera i praktiken.
Låter man bara folk tala tillräckligt länge och gå tillräckligt djupt kommer man att upptäcka att det börjar hända intressanta saker.
Vänder man på steken kan det vara till stor nytta om man själv grundligt reder ut sina premisser. Varför tycker jag X? Jo, för att Y är viktigt. Varför är Y viktigt? Jo, på grund av Z. Och så vidare, ner till något slags minsta gemensam nämnare. Då kan man underbygga sin position till något mer och och mycket mer stabilt än bara en godtycklig åsikt.
Ett bra sätt att göra detta är att skriva. Då hinner man tänka medan man formulerar sig. Då kan man backa tillbaka om en tanke leder in i en återvändsgränd. Då kan man fundera igenom alla tänkbara invändningar mot det man skriver – och försöka stänga alla luckor i argumentationen från början. Vilket ofta innebär att man kan eller måste utveckla och förbättra sin egen position.
Att skriva är strukturerad tankeverksamhet. Fler borde pröva det.
Uttrycker man sig dessutom på ett civiliserat sätt kan man – med envishet och uthållighet – nå nya människor, som inget hellre önskar än en mer rimlig och saklig samhällsdebatt.
/ HAX
