Framtiden blir – bokstavligen talat – vad vi gör den till.
En människa är summan av sina val. Och hennes framtid påverkas av alla de små och stora val hon gör just nu och i morgon. Detsamma kan sägas om ett samhälle, även om dess val som regel är betydligt mer komplexa och ofta är något slags kompromisser.
Men vi har alltid ett val.
Vi kan välja att låta det offentligas utgifter växa snabbare än vad tillväxten klarar av och vad den produktiva sektorn orkar bära. Det får isåfall, förr eller senare, ytterst allvarliga konsekvenser. Eller så städar vi upp i ekonomin och stimulerar näringslivet för fortsatt välstånd.
Vi kan fortsätta att pumpa in skattepengar i obskyr verksamhet som inte är nödvändig för att vårt samhälle skall fungera. Eller så styr vi om resurserna så att samhällelig kärnverksamhet får de resurser som krävs för att undvika ett systemsammanbrott.
Vi kan kapitulera inför en eventuell klimatapokalyps, eftersom länder som Kina och Indien ändå kommer att spränga alla uppsatta globala klimatmål. Vi kan stänga ner hela vårt samhälle och gå in i mörker och fattigdom i klimatets namn – och på så sätt bli sämre skickade att möta framtidens utmaningar. Eller så satsar vi framåt så att vi har resurser, teknik och god tillgång till energi för att möta framtiden hur den än ser ut.
Vi kan ge upp inför den kulturkrock som asylinvandringen fört med sig, vilket i så fall kommer att leda till ett delat land och delar av befolkningen i ständigt utanförskap. Eller så försöker vi på ett sakligt och realistiskt hantera att att människor från de mest extrema motpolerna i World Value Survey nu på något sätt måste leva tillsammans.
Problemet är att de flesta hellre vill ha förmåner och bidrag än ordnade statsfinanser. Att det är enklare att sväva runt i identitetspolitikens tunna luftlager än att hantera verkliga sociala problem och att upprätthålla allmän ordning. Att det är enklare att ägna sig åt symbolpolitik än att se till att landet har en god och stabil energiförsörjning. Att det är enklare att spela ut rasistkortet än att ta en frank diskussion om de principer och värden som vårt samhälle vilar på.
Men – för att citera gammelmoderaten Gunnar Hökmark: Om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått.
På något sätt känns det som om Sverige som nation har glömt bort vad som är viktigt – och som att vi blivit allt för bekväma och flata. Vilket är en känsla som blir extra påtaglig när man betraktar Sverige från kontinenten, där man fortfarande spacklar över kulhålen från det senaste världskriget.
Det är helt enkelt hög tid att vi tar oss samman.
/ HAX
