02282020Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Finns det något bättre att hoppas på?

Ett stabilt och fungerande samhälle byggs underifrån – stegvis utifrån erfarenhet, behov och förutsättningar – frivilligt och spontant. Ett sådant samhälle är en evolutionär process, utan något fixerat slutmål. Det är också ett samhälle som tillvaratar människors skiftande talanger och skaparkraft. Genom frihet, mångfald och pluralism ges individen möjlighet att formulera nya idéer och att pröva dessa i handling, till nytta för hela samhället.

Sverige är inte ett sådant samhälle. Den svenska staten är toppstyrd, klåfingrig och strävande efter utopiska politiska mål. Den bygger på ett stort mått av tvång och reducerar medborgarna till undersåtar. Den kontrollerar och övervakar folket. Inskränkningar i friheten begränsar det antal nya vägar som kan prövas och förhindrar på så sätt framåtskridande.

Därmed är Sverige även sämre rustat för att möta utmaningar och förändringar. Då blir verkligheten ett problem istället för en möjlighet.

Därför är det lätt att bli pessimistisk vad gäller landets framtid. Förutsättningar saknas för det politiska och mentala systemskifte som krävs för att vrida Sverige rätt. Om det över huvud taget är möjligt. Det är som bekant en sak att göra fisksoppa av ett akvarium – men betydligt svårare, om alls möjligt, att göra det omvända.

Poliskris, vårdköer och andra problem borde därför inte komma som någon överraskning. It’s not a bug – it’s a feature. Det är resultatet av inkompetenta politiska makthavares hybris. Det är så det går när man stör ett samhälles naturliga, stegvisa utveckling.

Frågan är om det finns något bättre att hoppas på. Borgerligheten tycks ha internaliserat vänsterns världsbild och problemformuleringar. Och vårt stelbenta, tondöva, centraliserade system har fostrat folket att tro att det som råder är det normala. Den politiska makten är fångad i sin otillräcklighet och förblindad av sina misstag.

Problemet är inte unikt för Sverige. Men det har drivits längre här än i de flesta andra länder. Fler fungerande strukturer har här slagits sönder och ersatts med önsketänkande och världsfrånvända illusioner än på andra håll. Med ett unikt högt skattetryck har människors val, egenmakt och frihet begränsats. Och med en massiv maktapparat politiseras allt mer av samhället och mänsklig verksamhet. Det är en till synes icke-reversibel process.

Nu vet vi visserligen från historien att centralstyrning, politisering och maktkoncentration brukar leda till sammanbrott. Så kan det mycket väl – eller rent av troligen – även bli i Sverige. Men det kommer att ta längre tid, allt kommer att gå längre och bli värre än nödvändigt. Därmed kommer även fallet att bli hårdare.

Men det är långt dit. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Och vi kommer att få se våra politiska ledare vara beredda att ta till rent extraordinära mått och steg för att rädda sitt system och säkra sin makt.

Det finns en annan väg att gå. Men vad hjälper det om ingen är intresserad?

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna