04062020Huvudnyheter:

Ständigt mer övervakning

När riksdagen nu röstar igenom lagen om hemlig dataavläsning handlar det – för en gångs skull – inte om massövervakning, utan om övervakning av personer som faktiskt är misstänkta för brott.

Tröskeln för när detta tvångsmedel får användas är visserligen lägre än i våra grannländer. Och propositionen lämnar mer att önska vad gäller rättssäkerhet och garantier för att detta verktyg inte kommer att kunna missbrukas. Men ändå, hemlig dataavläsning riktad mot personer som är misstänkta för allvarliga brott är bättre än övervakning av hela folket, som med datalagringen.

Lagen om hemlig dataavläsning faller dock på en helt annan punkt – säkerhet.

Enkelt uttryckt: Säkerhetsbrister i våra datasystem som borde rapporteras in och åtgärdas kommer att lämnas fortsatt öppna – för att möjliggöra för myndigheterna att installera sina nya spionprogram på datorer, mobiler, surfplattor, spelkonsoler, smart-tv-apparater, smarta högtalare m.m.

På så sätt blir vi alla – privatpersoner, företag. organisationer och myndigheter – mer sårbara för dataintrång, nätbrottslighet och spionage. Risken är att hemlig dataavläsning kommer att möjliggöra mer brottslig verksamhet än den hindrar och reder ut.

Sett i ett vidare perspektiv breder övervakningen ut sig. Och vanligtvis handlar det om massövervakning, som även drabbar vanligt hederligt folk som inte är misstänkta för något brottsligt. Vilket på något sätt påminner om den gamle polisen som betraktade befolkningen som två grupper: Anhållna och ännu icke anhållna.

Här måste vi ställa oss frågan hur mycket övervakning vi skall ha. Tänk dig en skala från noll till 100. Noll är ingen övervakning alls. 100 är total övervakning av alla, alltid och överallt.

Det råder ingen tvekan om att vi rör oss uppåt på denna skala. Men var på skalan befinner vi oss just nu? Var på skalan blir övervakningsstaten ett demokratiskt problem? Var på skalan går övervakningen för långt? Detta diskuteras inte ens idag. Istället rusar vi blint vidare in i en Storebrorsstat som förr eller senare blir outhärdlig att leva i.

En annan fråga gäller framtiden. Om vi nu sätter aldrig tidigare skådade verktyg för övervakning och kontroll i händerna på våra politiker och deras funktionärer – hur kan vi då veta att de inte kommer att missbrukas?

I dessa tider hörs upprörda röster om att SD är på väg att bli största politiska parti och att de möjligen har fått vittring på makt, i någon mening. Är det då så klokt av dem som fruktar och hatar SD att ge den politiska makten verktyg som kan användas för kontroll och förtryck?

Det behöver inte vara SD. Det kan lika gärna handla om någon ny populistisk ledare eller att något av de gamla partierna blir allt mer auktoritärt. Eller om illasinnade tjänstemän. Eller korruption. Eller helt vanlig inkompetens.

Vi kan helt enkelt inte utgå från att övervakningsstaten alltid kommer att kontrolleras av godhjärtade, demokratiskt pålitliga, hederliga, kompetenta, ödmjuka människor med det allmännas bästa för ögonen. (If ever.)

Därför måste det till en grundlig, offentlig debatt om övervakning och individens rätt till privatliv. Vilket våra politiker gör allt för att ducka.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna