Redan 1800-talsfilosofen Frédéric Bastiat påpekade att staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.
Detta är en illusion som utvecklats till den politiska vänsterns bärande idé: Att gynna vissa grupper på andras bekostnad. Att spendera andra människors pengar. Att muta människor med deras egna pengar.
Problemet är dock att det är arbetande befolkningen som får betala notan för transferiatet, den offentliga verksamheten och allt politiskt tingel-tangel. Detta är skattebasen. Det finns ingen »annan« som går att brandskatta i all evighet. Och ingen har någon moralisk rätt till andra människors egendom.
Visst, vi får saker för våra skattepengar oavsett vilka vi är. Kamelcenter, menskonst och identitetspolitisk kvasi-vetenskap till exempel. Vad gäller samhällelig kärnverksamhet – som ju är själva idén med att sluta sig samman i ett samhälle – ser det sämre ut. Vi har uppenbara problem med lag och ordning. Vi saknar förmåga att skydda oss mot yttre fiender. Och vår civila beredskap har visat sig vara allt annat än god.
Frågan om vad fan vi får för skattepengarna känns berättigad.
Alla som har en inkomst betalar skatt. Så på individnivå kan man möjligen påstå att alla bidrar till samhällets verksamhet och tjänster. På systemnivå är det dock en helt annan historia. Är man offentliganställd producerar man visserligen tjänster som kan anses ha ett visst socialt värde. Men man producerar – som regel – inte något ekonomiskt värde att tala om.
Notan plockas i slutändan upp av de anställda i den privata sektorn. Det är där ekonomiskt värde skapas. Det är där man tillverkar, handlar, exporterar och skapar tillväxt. Och det är de anställda i den privata sektorn som i slutändan får bära kostnaden för alla andra och allt annat på sina axlar.
Därför bör den offentliga verksamheten vara begränsad och fokusera på kärnverksamhet istället för att lägga skattepengar på trams. Vilket är raka motsatsen till den politik som drivs av vår röd-gröna regering och den övriga politiska vänstern.
Arbetarna i den privata sektorn förväntas inte bara betala för en uppsvälld och ofta illa utförd offentlig verksamhet. Vi har sociala trygghetssystem som är uppbyggda som ett kedjebrev eller pyramidspel. Vi har en urusel integration som håller asylinvandrare i arbetslöshet, bidragsberoende och utanförskap orimligt länge. Vi har en hel härstyrka av skattefinansierade NGO:er, kulturarbetare och biståndsprojekt vars främsta funktion tycks vara ideologiproduktion som faller den rådande politiska makten i smaken.
Och nu lägger corona-krisen sten på börda.
Därför är det nu dags för en storstädning inom det offentliga. Allt som inte är samhällelig kärnverksamhet bör skalas bort. Kompetens och kostnadseffektivitet måste bli vägledande värden. Transferiatet måste lyftas ur sitt utanförskap. Den privata sektorns andel av ekonomin måste öka och den offentliga minska.
Det måste löna sig för vanligt hederligt folk att jobba.
Detta kräver inte bara ett regeringsskifte – utan ett systemskifte.
/ HAX
