Landet tycks delat om den knäböjande polisen.
Man skall inte tro det värsta om folk. Det verkar ha varit en påtagligt obehaglig situation med en patrullbil i underläge mot en aggressiv folkmassa. Så det kan handla om en kvicktänkt nyutexaminerad polis som kom på ett sätt att slippa bli lynchad.
Sedan tog dramaturgin sina egna vägar. Plötsligt förvandlades allt till »Sagan om konungens återkomst«.
Det kan också vara en kalkylerad (eller arrangerad) handling. Som medvetet PR-stunt skulle det få höga tekniska poäng.
Men i så fall blir jag inte riktigt klok på saken.
Vi har en situation där en demonstration bryter mot alla upptänkliga smittskyddsregler. Situationen blir dessutom stökig och hotfull. Då tar polisen demonstranternas parti. Vilket blir än märkligare om man betänker att det är just polisen som demonstranterna utsett till sin huvudfiende.
Det råder ingen tvekan om att det som hände George Floyd i USA var ett vidrigt övergrepp. Men jag kan inte låta bli att förundras över den mörka ironin i att arga ungdomar med skyltar med texten »Jag kan inte andas« springer runt och ökar risken för att fler skall dö av Covid-19.
Jag kan inte heller frigöra mig från misstanken om att detta handlar om något annat. Det kan vara så enkelt som att ungdomen inte har något att göra nu när allt roligt är stängt. Men det kan även vara politiska grupper med betydande våldskapital som griper tillfället i flykten. Eller en kombination.
För grupper på såväl yttersta vänster- som högerkanten är tider av kris och oro en gudagåva. Eftersom de under normala omständigheter inte lyckas mobilisera folket tror de sig kunna uppnå sina mål genom att skapa ett än större kaos – ur vilket något slags utopi förväntas stiga upp, som en annan fågel Fenix.
Vårt samhälle skulle visserligen må bra av lite mer spontan ordning. Men det är inte vad detta handlar om. Det handlar om revolution med bestämda syften – inte om evolution.
Situationen är samtidigt lite svajig. Vi har en regering som drabbats av panik när den insett att den har det yttersta ansvaret för saker och ting. Det finns ingen plan. Det går inte så bra. Förtroendesiffrorna rasar. Bägaren är på väg att rinna över. Kejsaren blir allt mer lättklädd.
Inrikesminister Damberg arbetar samtidigt frenetiskt med att göra övervakningstaten allt mer heltäckande. Häromdagen föreslog en utredning att en ny myndighet för psykologiskt försvar skall inrättas och ha rätt att signalspana. Jag antar att det kan visa sig användbart om man skulle få folket emot sig. Dessutom kan det vara intressant att kontrollera om vanliga människor köper makthavarnas tillrättalagda verklighetsbild.
Vilket för mig tillbaka till den knäböjande polisen. Signalen av underkastelse. Jag tror det är den som skaver. Håller den demokratiska rättsstaten och dess ordningsmakt på att kapitulera? I så fall inför vad? Utifrån vilket mandat?
Eller så ville hon bara be om ursäkt för sina amerikanska kollegors beteende.
/ HAX
