Jag vill argumentera för att det finns en viktig gemensam beröringspunkt mellan libertarianism, klassisk liberalism och konservatism. Och att den till sin natur är lätt anarkistisk, i ordets positiva mening.
Det handlar om spontan ordning som växer underifrån – vilken skapar bättre ordning och ett rimligare samhälle än vad som är fallet vid styrning uppifrån. Det handlar om frivilligt samarbete. Om ackumulerad erfarenhet. Och om respekt för det som skapats av dem som gått före oss.
Även om jag är utvecklingsoptimist och entusiastisk förespråkare av teknisk utveckling – så ser jag en fördel i att samhällets framåtskridande sker med en viss tröghet och att man tillvaratar den kunskap, erfarenhet och tradition som vi tillsammans skapat och kan bygga vidare på.
Detta istället för att slå sönder fungerande metoder, strukturer och förhållningssätt – bara för att ersätta dem med utopiska politiska dogmer, ideologiska experiment och överhetens fixa idéer.
Den härskande politiska klassen kan aldrig samla in och behärska all den information och kunskap som krävs för att fatta beslut som fungerar i praktiken. Det kan bara ske i en fri ekonomi. Detta är förklaringen till att vi har vårdköer (politisk styrning) – men inte brödköer (spontant, frivilligt samarbete på en fri marknad).
Politisk styrning har dessutom nackdelen att den inte lämnar något utrymme för den slump, de sammanträffanden och de tillfälligheter som driver samhället och utvecklingen framåt. Utveckling och framsteg uppstår helt enkelt inte i statliga kommittéer, riggade utredningar och politiska församlingar.
Samhällsutveckling i form av kontinuerlig evolution har dessutom fördelen att människor känner igen sig när framåtskridande bygger på sådant som skapats av tidigare generationer. Det ger en känsla av sammanhang, kontinuitet och trygghet.
Som utlandssvensk slås man ständigt av hur vissa saker tycks fungera bättre i länder som – till skillnad från Sverige – bygger vidare på just traditionella och fungerande strukturer, istället för att slå sönder dem i den sociala ingenjörskonstens namn.
Naturligt framvuxen gemensam samhällelig verksamhet är som regel bättre fungerande, betydligt mer stabil och och begriplig än när sådant styrs av politiska påfund och tillfälliga majoriteter. Det blir helt enkelt bättre om politikerna inte lägger sig i så mycket.
Som liten ungmoderat fick jag en gång lära mig att konservatism går ut på att bevara (konservera) sådant som är bra och fungerande i ett samhälle. Som libertarian har jag kommit att tro på spontan utveckling och frivilligt samarbete – på en fri marknad i ett fritt samhälle.
Det finns starka skäl att tro att båda dessa förhållningssätt i stort sett är samma sak, bara betraktad ur olika synvinklar. Och det är här jag tror att libertarianer, klassiska liberaler och konservativa kan finna en gemensam grund för att återföra makten till folket, civilsamhället och marknaden. Innan det är för sent.
För att citera vad statsvetaren Stig-Björn Ljunggren en gång formulerade i en text om Gösta Bohman: Konservatismen vill bevara det som visat sig vara bra. Liberalismen har visat sig vara bra. Således är det konservativt att vara liberal.
/ HAX
