Demokrati är ett övergripande värde. Som den kommer till uttryck i den representativa, parlamentariska demokratin – med principen en person en röst, är den en manifestation av tanken om allas lika rättigheter. Vilket är en bra sak.
Men en levande demokrati stannar inte där. Speciellt som den parlamentariska demokratin allt för lättvindigt kan avskaffa sig själv.
Demokratin får inte förvandlas till en simpel räkneövning – där det gäller att vara först med att räkna till 51% och där vinnaren sedan tar allt.
Det är finliret, bortom att välja ledamöter till riksdagen, som fyller demokratin med mening och substans. Som de mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna. Likhet inför lagen. Maktdelning. Minoritetsskydd. Fri debatt. Insyn.
Det är när man börjar skrapa på ytan som man inser att svensk demokrati lämnar en del i övrigt att önska. Ta till exempel frågan om maktdelning. Så länge riksdagen är ett knapptryckarkompani utan reellt delad makt mellan den lagstiftande och den verkställande statsmakten har vi ett problem.
Det samma gäller så länge vi har politiskt utsedda domare, vilket undergräver maktdelningen mellan den lagstiftande och den dömande makten. Vilket i sin tur kan öppna dörren för maktmissbruk och rättsövergrepp. Om inte idag, så kanske i morgon.
Eller det faktum att vi har statliga etermedia och att pressen är tungt bidragsberoende. I en livskraftig demokrati är media fria, oberoende och uppkäftiga. Men så länge de lever på av politiken fördelade skattemedel måste man alltid fråga sig om de är beredda att granska och bita den hand som föder dem.
Politiskt kontrollerade domstolar och statligt kontrollerade media är något vi brukar kritisera – när det förekommer i andra länder. Men märkligt nog tycks vi vara blinda när detsamma förekommer hos oss.
Även om Sverige förmodligen inte har några större problem med klassisk korruption (sedlar i ett kuvert) – så innebär det inte att vi saknar korruption. Men hos oss handlar det mer om svågerpolitik, sammanfallande intressen, korporativism, lömska särintressen och partipolitisk makt över förvaltningen – utan demokratisk insyn och kontroll.
Det uppstår också problem när man använder skattepengar som uttaxerats av hela folket för att till exempel bedriva ideologiska experiment och politisk omskolning som bara har stöd av en del av folket – om än en majoritet, i god demokratisk ordning. Politisk makt kräver ödmjukhet och självbehärskning.
Lägg sedan till faktorer som en allt mer allomfattande övervakningsstat, inskränkningar i yttrandefriheten, omvänd bevisföring i vissa rättsfall, morallagstiftning med brott utan offer och en ökande politisk klåfingrighet – så kommer vi ännu ett par steg närmare den nyckelfärdiga förtryckarstaten.
Sedan krävs det bara två klubbslag i riksdagen, med ett mellanliggande riksdagsval, för att inskränka eller avskaffa demokratin. Om någon skulle vilja.
/ HAX
