10202020Huvudnyheter:

Var tror folk att pengar kommer ifrån?

För något år sedan hade SVT Uppdrag Granskning ett reportage från en mindre ort med en hel del invandrare. Man intervjuade en kvinna som kommit som flykting. Hon berättade om när hon plötsligt insåg att de pengar hon själv fick från stat och kommun inte kommer ur något mystiskt ymnighetshorn – utan betalas av alla andra. Hon berättade även hur förvånade hennes väninnor blev när hon förde denna information vidare.

På denna punkt är många svenskar inte ett dugg bättre. Visserligen betalar de skatt – men det finns ingen egentlig insikt om att staten tar pengar ur medborgarnas ena ficka, för att sedan lämna tillbaka delar av beloppet i den andra. Eller, i en del fall, mer än vad som betalts in i skatt.

Det är något av »allmänningarnas tragedi« över det hela. När en resurs betraktas som gemensam finns inga incitament för måttlighet eller långsiktig hållbarhet. Därför maxar många ut allt de kan i form av bidrag, sjukförsäkring, VAB, föräldrapenning och den uppsjö av bidrag som är kopplade till arbetsmarknadspolitiken. Med mera.

Det finns en bristande förståelse för hur värde skapas. Även om anställda i offentlig sektor också betalar skatt, så finansieras deras lönekostnader (och den skatt de betalar) av den privata sektorn. Samtidigt behandlas det privata näringslivet styvmoderligt av politiken. Vilket är märkligt. De som är för en generell välfärdsstat borde snarare hylla de hjältar som betalar notan.

Ju hårdare någon arbetar och ju mer man tjänar, ju högre blir skatten. Vilket i praktiken är att straffa människor som är produktiva. Detta bygger på en tanke om att omfördela pengar från den som är rik till den som är fattig. Vilket kanske låter ädelt. Men det bygger på att man med tvång berövar människor frukten av sitt eget arbete, för att ge till andra.

Det finns ingen ideologisk, filosofisk eller logisk grund för detta. Istället handlar det om flertalets makt – som kommer till uttryck genom att konfiskera andra människors tillgångar och egendom.

Om skatten bara handlade om viktig samhällelig kärnverksamhet och infrastruktur vore det kanske en sak. Förmodligen är även den som tjänar bra intresserad av att erbjuda andra ett visst ekonomiskt skyddsnät, för att slippa brottslighet, tiggeri och utslagna människor på våra gator. Och för att kunna känna sig själv präktig.

Men att göra fattiga människor mindre fattiga genom fördelningspolitik är ingen långsiktigt hållbar plan. Det är inte rikedom som skall bekämpas, utan fattigdom. Att göra en klassresa blir dock allt svårare i ett samhälle med skyhöga skatter, allt mer byråkratiskt krångel och en politik som bygger på avund.

Sverige behöver en politik där människor kan öka sitt välstånd och bygga sig en framtid genom företagande och hårt arbete. Istället för att tynga andra genom bidragsberoende får fattiga människor då en faktisk möjlighet att få det bättre.

Välstånd på andras bekostnad är en återvändsgränd. Välstånd genom eget arbete är det enda långsiktigt hållbara sättet att lyfta fattiga ur deras fattigdom.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna