Det är väldigt grälsjukt nu för tiden. Det har det kanske alltid varit. Men jag tror ändå att det blivit värre på senare år. Eller i vart fall annorlunda.
Det tycks ha blivit något slags sport att medvetet vantolka andra, tillskriva sina fiender påhittade åsikter och att samtidigt ducka diskussioner i sak. Med nerverna utanpå kroppen, taggarna utåt, på ständig jakt över något att slå ner på eller bli kränkt över.
Känslor före fakta. Viljan att dominera andra. Skadeglädjen när man kan få någon deplattformerad eller avskedad. Humorlösheten.
Som om livet endast är en kamp mot andra, utan övriga värden eller utsikter. Vilket känns oerhört tomt och onödigt stökigt.
Förr var detta mest ett vänster-fenomen. Men med tiden har många på högerkanten börjat låta och bete sig likadant. Jag läser ofta inlägg av människor som jag håller med i sak – men vars burdusa stil jag finner frånstötande.
En gång i tiden var högerns adelsmärke att den var kompetent och konsekvent – och litade på att genomtänkta argument i en öppen och ärlig debatt var dess bästa vapen. Med stil, finess, rättskänsla och bildning. Fair play, även när motståndaren fulspelar.
I dag har man svepts med i en allmän våg av känslor, populism, antagonism och maktambitioner. Pådrivna av medias ständiga, forcerade jakt efter konflikter, sensationer, kontroversiella soundbites och klick.
Ofta stör jag mig på hur journalister som intervjuar politiker är så totalt fokuserade på sina manus och sina förmenta skjutjärnsfrågor att de helt glömmer bort att lyssna på den som intervjuas. De mest uppenbara följdfrågor schabblas bort och högintressanta diskussionslinjer går deras näsor förbi.
Folk i allmänhet är inte ett dugg bättre. Vi har helt enkelt slutat lyssna på vad som verkligen sägs. Och vi har den kontraproduktiva inställningen att allt våra motståndare säger måste vara fel – oavsett vad det handlar om.
Men det är först när vi verkligen lyssnar på vad andra säger som vi kan förstå varför de tycker som de tycker. Vilket är ytterst värdefull kunskap, om man vill föra sin egen sak framåt.
Öppna och fria diskussioner medför dock vissa risker. Till exempel är det en fördel om man har rätt på något slags objektiva grunder. Därför är det så mycket lättare att blockera, känna sig kränkt och kalla relevant kritik för hat. När argumentationen är svag höjs rösten.
En alternativ strategi är att i stoisk anda betrakta saker och ting för vad de verkligen är – inte vad man tror eller tycker att de borde vara. Och även dåliga saker som sägs, görs eller händer blir mer hanterbara om vi tacklar dem dem med förnuft snarare än ogenomtänkta känsloreaktioner.
När man en gång väl tänkt tanken att man kan välja hur man reagerar, då inser man att det finns ett val. Till exempel kan man välja att bete sig som en vuxen människa.
/ HAX
