Konsekventa och rakryggade politiker vinner väljarnas förtroende.
Det är kontentan av den opinionsundersökning DN publicerar om de olika statsministerkandidaternas duglighet.
Mona Sahlin har ett dubbelt problem. Det är inte bara hela väljaropinionen som visar henne misstro. Det gör även de egna. En politiker måste i varje läge balansera mellan att kompromissa och visa integritet. Den politiker som är som en vindflöjel kommer på sikt aldrig att uppfattas som seriös och värdig väljarnas förtroende.
Fredrik Reinfeldt har på flera områden visat på mer integritet än Mona Sahlin. Hon har ofta drivit en opportunistisk linje, som i IRED frågan, FRA lagen och spelet kring SAAB.
Konsten är att veta vilka frågor där man inte ska kompromissa och vilka frågor där det är värt det. Svaren ger sig ofta genom att lyssna och kommunicera, internt i det egna partiet och med väljare från alla läger. Där har Reinfeldt ofta varit den skickligare, jämfört med Sahlin. Även om Reinfeldt har gjort en del missar, som FRA och IPRED lagarna.
De mest framgångsrika politikerna har inte sällan avstått från samarbeten och eftergifter som varit förödande, även om den allmänna opinionen uppskattat dem kortsiktigt. Neville Chamberlains avtal med Hitler var opportunt, men förödande. ”Peace in our time” var något helt annat än fred. När detta avtal sveks förordade han avskräckning, samtidigt som han inte uteslöt samarbete. Churchills orubbliga demokrati- och frihetslinje kostade honom politisk isolering under stora delar av 1930 talet. Ronald Reagan avstod från samarbete med Sovjetunionen och gav på det sättet stöd till det Ryssland som finns i dag. Samarbetsmän kan vara av godo, men de kan vara förödande.
För båda statsministerkandidaterna kommer denna avvägning bli en utmaning om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. I kommande undersökningar får vi se resultatet hur man hanterat denna fråga.
Generellt ska samarbeten inom politiken såväl globalt, på riksplanet som lokalt bedömas utifrån vad parternas avsikt var när man ingick dem. Detta ska jämföras med hur de sedan gestaltat sig.
I Allians för Sverige finns en hyfsad överensstämmelse mellan parternas avsikt och utfallet. Lokalt har Allianssamarbetet varit framgångsrikt på vissa håll. På andra har det inte varit det. Väljarna ställer kravet att man utvärderar varje samarbete på sina egna meriter och tar konsekvenserna av denna.
Lennart Dahléus samarbete med socialdemokraterna gav inte de effekter som centern önskade. Därför avvecklade Maud Olofsson det samarbetet med socialdemokraterna när hon tillträdde som partiledare 2001. Strukturer och samarbeten kan bli det goda som står mot att driva de frågor som står för det bästa. Genom att Maud Olofsson bröt de strukturer som Lennart Daléus skapat öppnade hon för den liberala renässansen inom centern. Det var klokt.
Mona Sahlin har tvekat om vem hon vill samarbeta med och även här visat på opportunism.
Det har straffat sig både hos de egna och hos Sveriges folk.
Andra bloggar: Magnus Andersson, Stefan Tornberg, Hans Lindqvist, Ronge kommunikation, Ledarbloggen, Göran Pettersson, Promemorian
