Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup fick i pressen utså mycket spott och spe från ledarskribenter och journalister. Han diskriminerade öppet kvinnor. Måhända lät det värre än det var. Samtidigt var hans uttalande monumentalt obegåvat.
Ledarskribenter och journalister kritiserar däremot centerns partiledare, Annie Lööf på ett som ingen man skulle kritiseras. Kritiken är inte bara formulerad av män. Även kvinnliga journalister deltar med liv och lust. Politikens journalistik är mycket hårdare mot kvinnor än mot män. Mona Sahlin och Maud Olofsson är två som också fått känna av det.
Nu verkar det som om Aftonbladets Lotta Gröning nåtts av eftertankens blanka krankhet, länk. Det hindrar inte Aftonbladet att samma dag gå till nytt generalangrepp mot just samma Annie Lööf, länk.
Poängen är att centerpartiets kris är större än Annie Lööf. Den handlar om vem ska vara partiets väljare. En fråga som tragglats sedan mitten av 1970-talet. Partiet har försökt med olika grupper. Ingen har riktigt fungerat. De senaste åren har frågan varit om partiet är ett liberalt parti eller ett landsbygdens parti? Man har inte gjort valet och det skapar problem. Några intressanta idéer är inte tillräckligt för att lägga en röst på partiet. Samtidigt har partiet inte haft förmågan att omsätta sina idéer i handling. Kombination av oklarhet om vilka väljarna ska vara och oförmågan att skapa resultat är partiets problem i ett nötskal.
En god vän i bryggerinäringen ringde mig och hade noterat att centerns Eskil Erlandsson nu laddade för omspel när det gäller gårdsförsäljningen av alkohol. Bra tyckte min sagesperson, men vi vet inte om det blir verklighet? Ingen röst för centern där i vart fall. Det är så det ser ut, trovärdigheten brister.
Kristdemokraterna är också ett parti i närmast ständig kris. Deras problem är inte att få igenom sina förslag. Slopandet av fastighetsskatten, vårdnadsbidraget sänkningar av pensionärsskatter är exempel på förslag som kristdemokraterna fått igenom. Partiet har varit framgångsrikt när det gäller resultat.
Däremot hänger kristdemokraternas politik inte ihop. Förslag och idéer utgör ingen struktur. Partiet blir därför på ett sätt ryggradslöst. Det är svårt att förstå vad Gud har för åsikter enligt kristdemokraterna i Sverige. Göran Hägglund har försökt med olika uttolkningar. Man skulle kunna kalla det försök med olika ryggrader. Ingen av dem har passat eller fått sitta inopererade tillräckligt länge. Däremot har den manlige krispartiledaren Göran Hägglund inte ifrågasätts alls på samma sätt som centerledaren. En sorts journalisternas könsdiskriminering.
Kristdemokraterna och centern kommer att slita hårt i valrörelsen och i valet. Det är inte osannolikt att båda får göra exit. Kanske mycket beroende på att båda krisar. Ett krisparti vågar väljarna stötta. Två däremot skapar förvirring
