Vårt samhälle förändras, ständigt. Somligt spelas ut i samhällsdebatten, i politiken och i media. Annat bubblar under ytan. Vilket leder mig till en spaning som möjligen pekar på något intressant.
Vår tillvaro kännetecknas av en jakt på ytliga nöjen och snabba belöningar. För all del. Jag är inte den som vill beröva människor deras små oaser av tillfällig avkoppling och distraktion.
Men jag får ofta en känsla av att detta är något människor flyr in i – eller uppmuntras att fly in i – när galenskapen och oredan i politiken och samhällsdebatten blir för total.
Något håller dock på att förändras. Långsamt håller en tankeskola som betonar personligt ansvar, livets djupare värden och vuxet beteende på att etablera sig. Jo, faktiskt.
Psykologiprofessorn, Youtube-fenomenet och författaren Jordan B. Peterson är ett exempel på detta. Hans senaste bok »12 livsregler : ett motgift mot kaos« är en succé, inte minst bland yngre människor som vuxit upp i Mellanmjölkens land. Man kan nog tala om en reaktion mot ett normlöst och relativiserande samhällsklimat.
Ett annat exempel är Mark Mansons bok »The subtle art of not giving a f*ck« som resonerar kring att vi lever i ett samhälle där de flesta anser sig vara berättigade till allt, ser det som en kränkning om de inte genast får allt vad de pekar på eller om andra inte betraktar dem som speciella.
Istället, argumenterar Manson gäller det att bestämma sig för vad som verkligen är viktigt och värdefullt i livet. Vilket bland annat handlar om att sätta gränser, inte minst för sig själv.
Manson ger också en spark åt den industri som i årtionden ägnat sig åt en form av personlighetsutveckling som – menar han – satt tillfällig och ytlig tillfredsställelse framför den djupare lycka som kommer av att verkligen uträtta något av betydelse.
Gemensamt för Peterson och Manson är att de erbjuder struktur och ordning i ett allt mer kaotiskt samhälle.
Jag tycker mig även märka ett ökat intresse för de gamla grekiska och romerska stoikerna, tolkade för vår tid ungefär så här: Det är inte tingen, händelser, människor, deras ord och handlingar som gör oss upprörda och olyckliga i sig – utan våra tankar om och tolkningar av dem. (Vilket kan vara en radikal tanke i de lättkränktas rike.)
Denna grundtes kan sedan byggas på: Gläd dig åt och omfamna njutningar, men låt inte din åtrå göra dig olycklig. (I sig ett tillnyktrande perspektiv i ett samhälle där många lever för ständiga tillfälliga njutningar.)
Plötsligt stöter man på referenser till såväl Seneca som Epiktetos och Marcus Aurelius, när man minst väntar sig det.
Sådant här är nuförtiden förvånansvärt stort och har en anmärkningsvärt bred publik på till exempel Youtube. Jordan B. Petersons kanal har 1,4 miljoner prenumeranter och många klipp där han medverkar har tiotals miljoner visningar. (Själv har han dessutom konstaterat att han tycks ha ovanligt många följare i Sverige.)
En rätt obskyr och tung filosofisk Youtube-kanal som Academy of Ideas har hundratusentals prenumeranter. Både Petersons och Mansons böcker ligger högt på de internationella bestseller-listorna. Här finns uppenbarligen ett uppdämt behov.
På något sätt får jag en känsla av att pendeln – efter att ha varit ända ute i postmodernism och identitetspolitik – nu är på väg att slå tillbaka.
Något som är glädjande med denna motreaktion är att den inte är »dumreaktionär« – utan intellektuell, rationell och står för ett öppet sinnelag. Vilket är en bristvara i dagens samhälle.
Speciellt glädjande är det att många unga människor intresserar sig för dessa tankar och tänkare. Detta är vad förvånansvärt många unga gör vid sina skärmar – medan resten av familjen är förhäxad av traditionell medias lätta underhållning och taffliga försök till politisk fostran.
Något kan vara på väg att förändras, till det bättre.
/ HAX
