Det höga tonläget, lättkränktheten och fanatismen får en att fundera. Alla kan inte få som de vill. Och även om den demokratiska processen är till för att bygga kompromisser som alla borde kunna leva med (och för att undvika våld) så bidrar en hög grad av politisering av vårt samhälle till att det ändå inte fungerar. Den som först når 51% av väljarnas röster får bestämma allt och alla andra tvingas underordna sig.
I grunden ligger en motsättning mellan det liberala och konservativa synsättet respektive vänsterns socialism eller rent av kommunism. För de liberala och konservativa byggs samhället genom spontan utveckling, baserad på erfarenheter och med ett stort mått av utrymme för egna initiativ, företagsamhet och kreativitet. För vänstern är samhället något som styrs uppifrån, baserat på en utopi som kräver ett stort mått av styrning, kontroll och tvång.
Medan den borgerligt liberala idén bygger på respekt för människors liv, säkerhet och egendom existerar någon sådan garanti för individen och hennes naturliga rättigheter inte på vänsterkanten. Vilket gör fredlig samexistens komplicerad.
Så hur lever man då – fredligt – tillsammans i ett land?
Givet nationalstatens existens är kanske det enda sättet att minska politikens makt. Så att alla kan leva det liv de vill. Som kreatörer, entreprenörer och fria medborgare. Eller som del i något slags kollektiv som kanske driver kooperativa företag, enas om någon form av gemensamt och finmaskigt socialt skyddsnät och med all sin el köpt från vindsnurror.
I det frihetliga borgerliga samhällets finns utrymme även för de som frivilligt sluter sig samman i kollektivistiska, socialistiska enheter. (Så länge de inte hotar eller tvingar någon annan.) Dock gäller tyvärr inte det omvända. I vänsterns Sverige skall allt vara lika för alla och en storlek passa alla. Så leva-och-låta-leva-strategin fungerat bara under en borgerlig politisk majoritet.
Men låt oss göra ett tankeexperiment och tänka bortom den rådande nationalstaten. Tänk om man delade upp Sverige i två delar. Ett för borgerliga människor och ett för vänstern. Så kan vi ju se hur det går för de respektive systemen. (Historien ger en vink.)
Eller en verkligt federal stat som decentraliserar makt nedåt. (Till skillnad från EU:s tolkning av federalism, som innebär överstatlighet, centralstyrning och kommandoekonomi.)
Föreställ dig en modell där den nuvarande nationalstaten kanske bara står för viss kärnverksamhet som, låt säga militärt försvar. Där det mesta i övrigt är upp till regioner, städer och kommuner att bestämma själva.
Då skulle den som vill leva i ett kollektivistiskt, politiserat samhälle med ett stort mått av förmynderi kunna bo på en sådan plats. Låt säga Örebro. Medan de som vill ha låga skatter, vin och sprit på ICA, fritt företagande, försäkringslösningar och ett stort mått av individuell frihet kan välja att bosätta sig på en plats där sådant gäller. Helsingborg?
Då skulle människor kunna rösta med fötterna och bosätta sig på en plats som passar deras personlighet, önskemål och behov bäst. Vilket skulle göra det möjligt för fler att vara lyckliga och nöjda med sina liv och sina omständigheter.
Men nu är vi inte där. Inte ens i närheten. Så den brottningsmatch som är den parlamentariska demokratin fortsätter – där vinnaren tar allt och tvingar alla andra att leva på det ena eller andra sättet. Vilket, även om det i formell mening är demokratiskt – är rätt förfärligt för en stor del av folket.
/ HAX