Ibland är Sveriges kulturdebatt mest lik ett besök hos Disneys jultomte på julafton. Målarfärgen är rutig och svartvit. Precis likadant är det med kommentarerna till Johan Stäel von Holsteins avgång från kulturrådet som rapporteras av DN, svd.se, och Svenska Dagbladet.
Att utse en outsider i kulturrrådet var inte fel. Man måste våga pröva något nytt. Att sedan satsningen var ett misslyckande kan vi konstatera. Von Holstein har visat sig vara en plattitydmaskin av guds nåde. Ett uttryck som jag sett i Norge är ”Innan du använder munnen skruva på huvudet”.
Man önskar att Holstein både hade lyssnat till det och hade tagit intryck av det. Erfarenheten från internetvärlden hade kunnat var något värdefullt. Det var bara fel person.
Den svenska kulturdebatten är mycket svart-vit. På Svenska Dagbladet huserar de kulturkonservativa. I Dagens Nyheter häckar däremot de de som säger sig vara kulturradikala. I verkligheten är de lika kulturkonservativa båda två. All förändring av ramarna bemöts med ett Kainsmärke i pannan. Diskussionen kan på sin höjd röra vilken ökningstakt anslagen ska ha.
Däremot diskuteras estetikens uttrycksformer med elitistiska förtecken.
Debattkotteriet är ibland skrattretande. Det nyliberala perspektivet som talar om mer privat finansiering och med en tveksamhet till vad kulturen tillför betraktas som Sverigedemokraterna i invandringspolitiken. Det är illa.
Von Holstein stod för ett sådant perspektiv.
Jag är inte anhängare Holsteins åsikter.
Däremot måste kulturdebatten breddas. Fler tvivlare till kulturen måste få komma in i finrummen. Frågor om marknad måste också få en plats.
Det är inte en allvarlig sjukdom att ha en bred publik.