05192024Huvudnyheter:
Senaste kommentarer

Dags att omvärdera Göran Perssons politiska insats


Sedan Mona Sahlin tillträtt som partiledare i socialdemokraterna har hennes förmåga att leda landet livligt diskuterats. Förtroendet har hela tiden varit mindre eller ännu mindre.


En som i skuggan av detta klarats sitt eftermäle oförskämt bra är Göran Persson. Har har visat vad som socialdemokratisk politik kan innebära i praktiken. Diskussionen om vad Persson har åstadkommit och om det varit bra eller dåligt har lyst med sin frånvaro. Isolerat nämns hans namn i något sammanhang, men sällan diskuterar vi helheten ens inom något politikområde. I stället har fokus blivit på de två sidorna av honom: buffel-Persson och mys-Persson.


Om vi titta på det tidigare kommunalrådet från Katrineholm är han precis som Olof Palme än gång var huvudsakligen en ledande socialdemokratiskt skolpolitiker. Trots att han avgått är i allt väsentligt socialdemokraternas skolpolitik Perssons-skolpolitik.

Låt oss vara eniga om att vi har en skola som är i kris. En skola som har sjunkande resultat. Faktiskt en skolan som inte ens förmår att göra hela befolkningen läskunnig. Vi har en skola som har mist sin förmåga att sudda ut klasskillnader och inspirera till klassresor. Viss har det hänt mycket i samhället som gör skolans roll svårare, men Persson-skolan har gjort det ännu svårare. Persson-skolan har gjort utvecklingen ännu sämre.

Docenten i ekonomisk historia, Jonas Olofsson har skrivit boken skolans kris, länk. I ett referat av boken skriver Göteborgsposten följande om socialdemokratisk skolpolitik. ”Socialdemokratisk paradox

Historiskt sett har det rått en bred partipolitisk samsyn på skolpolitikens område, även om skiljelinjerna i dag är stora. Särskilt den socialdemokratiska synen på yrkesutbildningens betydelse måste betraktas som paradoxal. Här har det funnits inslag av mindervärdeskomplex.

I stället för att slå vakt om de grupper vars intressen man vill representera, har man fokuserat på den så kallat högre utbildningens villkor. Målet med politiken för ökad social rörlighet tycks ha varit att upplösa arbetarklassen.

De sociala och samhällsekonomiska kostnaderna för den här politiken har blivit allt högre. Sedan programgymnasiets tillkomst på 1990-talet är det över 20 procent av en ungdomskull som inte fullbordar sin gymnasieutbildning.

Denna grupp drabbas senare av oerhört svåra sociala problem. Arbetslösheten är dubbelt så hög för dem som saknar gymnasieutbildning jämfört med de gymnasieutbildade och cirka tre fjärdedelar av dem som huvudsakligen försörjer sig på socialbidrag i åldrarna under 25 år tillhör denna grupp. Andelen som har aktivitetsersättning, tidigare kallat förtidspension, är sju gånger högre. Det är också viktigt att betona att den sociala bakgrunden hos de ungdomar som får problem i skolan följer tydliga klasslinjer. Här handlar det i första hand om klass, inte om etnicitet.”


Arkitekten bakom detta teoretiseringsfokus är Olof Palme. Genomföraren av Palmes skolpolitik är Göran Persson. P J Anders Linder formulerar det så här, länk: Under 1980- och 1990-talen var det högsta mode att tala om yrkesutbildning som något snävt och begränsande som höll människor nere. Motmedlet blev ett gymnasium, designat av skolminister Göran Persson, med mer teoretiska studier och allmän högskolebehörighet åt alla. Alla skulle gå gymnasiet, alla skulle läsa mycket teori.”


Skolan före Persson var kvalitetssäkrad av staten. Persson kommunaliserade skolan. Genom denna organisation med varumärket Persson förverkligades en viktig hörnsten i socialdemokraternas skolpolitik.


Effekten av denna blev den ojämlika skolan. En skola som för sina resultat är beroende av kommunalpolitikers engagemang och vilja att sätta skolan i fokus. Resultatet har blivit förskräckande.


Socialdemokraterna försöker blanda bort korten genom populistiska resonemang. Ett exempel på detta är en artikel den 11 mars 2010 av Carin Jämtin på Newsmill, länk. Hon skriver att: ”31 procent av Stockholms 20-åringar har inte har fullföljt gymnasiet. I Skärholmen, Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista har mer än var femte 20-24-åring grundskola som sin högsta utbildningsnivå. I Bromma och innerstan ligger motsvarande andel under 10 procent – allra lägst är den på Östermalm med 3,7 procent.”


I själva verket finns det inget som visar att utländsk bakgrund är en riskfaktor för dåliga betyg. Den stora riskfaktorn är den skolorganisation som Göran Persson införde.


Analysen av skolans kris och av lösningarna på denna står i liten utsträckning politiken för. Vissa analys kommer från politiken, men skolan är mera komplex än den morots-piskskolan som Jan Björklund har gjort sig till uttolkare av.


En av de mer klarsynta insatserna på detta område gör i stället trion Stefan Fölster, Monica Renstig och Anders Morin. I Boken den ojämlika skolan skriver de, länk:Problemen med den svenska skolan är mycket större än vad som hittills varit känt med oacceptabla och ökande skillnader. Idag går en fjärdedel av eleverna ut grundskolan utan fullständiga betyg och det finns kommuner där mer än 40 procent gör det. Utvecklingen visar på ett skolsystem där föräldrarnas bakgrund har en avgörande betydelse för hur väl eleven klarar grundskolan – istället för att, som tänkt, vara kompensatorisk.”


I en presentation av boken den ojämlika skolan står det:

”I en skarpsynt granskning av den svenska grundskolan visar författarna att utvecklingen inte alls beror på bristande resurser eller låg lärartäthet. Tvärtom har nästan alla kommuner väsentligt ökat sina resurser till skolan och lärartätheten är oförändrad sedan 1993. Istället pekar man på bristande styrning, kontroll och ledarskap från såväl Skolverket som från kommuner och skolledare och en oförmåga att dra kloka slutsatser av all den skolstatistik man producerar. Förändring är dock faktiskt möjlig – utan stora kostnader, men genom att jobba smartare”


En skola som arbetare smartare måste lösa sina grundläggande kunskapsuppgifter. Det är en ledarskapsfråga och i mindre utsträckning en resursfråga.

Göran Persson har fått genomföra den socialdemokratiska visionen av skolan.
I uppslagsverket wikipedia kan man läsa om detta: ”Persson utnämndes 1989 till statsråd vid Utbildningsdepartementet (skolminister). Hans mest betydelsefulla åtgärd som skolminister var att genomdriva kommunaliseringen av grundskolan, som tidigare varit en statlig verksamhet. Denna åtgärd hade länge diskuterats inom socialdemokratin, men skjutits upp med anledning av det starka motståndet från bland annat lärarkåren. Persson lyckades övervinna omfattande protester och genomdrev med kraft kommunaliseringen av lärarnas och skolledarnas tjänster hösten 1989.” Lite längre ned i artikeln står det:
”Omröstningen i riksdagen slutade med 162 röster för och 157 röster emot, där socialdemokraterna fick stöd av en knapp majoritet av vänsterpartiets riksdagsledamöter. Kommunaliseringen bidrog till att etablera bilden av Persson som en politiker med förmåga att åstadkomma resultat.”

Frågan är bara vilken typ av resultat? Som minister med början 1994 fortsatte han att aktivt driva skolpolitiken åt fel håll. Det började som finansminister och fortsatte seda som statsminister med start 1996.

När man granskar skolpolitiken som var ett av Perssons skötebarn kan vi se att effekterna av hans politik är förskräckande, även om han inte är ensam ansvarig för detta. Frågan är om det är rimligt att satsa på en socialdemokratiskt ministär ytterligare en gång, med det kaos man skapat tidigare.

En annan fråga är om det inte är dags att omvärdera Göran Perssons insats som politiker. Han har kommit allt för lätt undan.

Mys-Persson, Buffel-Persson känner vi redan. Det är dags att lägga till epitetet Skolförstörar-Persson.

Andra medier: DN, DN, Expressen, SvD



Vad händer nu?

Senaste artiklarna

Lämna ett svar

Lämna en kommentar