12092024Huvudnyheter:
Senaste kommentarer

Valet 2010 med utblick åt 2014 års allmänna val

Några reflektioner kring riksdagsvalet 2010 och utblick till 2014 års val.

Vi kan jämföra valresultatet i Sverige med det i Norge förr ganska exakt ett år sedan Så här refererar wikipedia resultatet, länk. Stortingsvalet hölls söndagen den 13 september och måndagen den 14 september 2009.

Det finns en hel del att lära av exemplet Norge för Svenska politiker.
I Sverige som i Norge finns ett antal småpartier. Huvuddelen av dessa ligger mellan 5-6%.
Denna utveckling har man kunnat se sedan flera val i Norge.

Arbeiderpartiet fick 35,3% jämfört med socialdemokraternas 30,6%. Det finns två viktiga förklaringar till de båda partierna olika storlek. En av dem är självklart en ledarfråga. En annan är att Norge har en mycket stark regionalpolitik. I Sverige finns en motsättning mellan landsbygd och storstad. Socialdemokraterna i motsats till arbeiderpartiet måste positionera sig på stads-landsbygdsskalan. Socialdemokratin valde att positionera sig som ett landsbygdsparti. Det var ett strategiskt felgrepp. Frågan är om socialdemokratin har förmågan att utöva den självkritik som krävs för att inte bli ett 25% parti i nästa val?

Fremskrittspartiet, länk har sympatimässigt gått igenom två cykler. Från 1973 till 1989 ökade man från 5% till 13%. Under mellanperioden mellan dessa val pendlade partiet mellan utplåning och 4,5%. Från 1993, då man hade 6,3% har man ökat till 22,9%.

Partiet har utvecklats till att bli ett konservativt populistiskt parti som vill spendera mera av oljepengarna i budgeten. Samtidigt är partiet kritisk mot vad man kallar ”dagens liberale innvandringspolitikk”. Då ska man veta att denna är mycket restriktiv redan.

Under hela partiets historia i stortinget har de andra partierna inte velat ha med det att göra. Här finns en lärdom för Sverige. Exkludering ökar basen för den här typen av partier. Det finns betydande potential för Sverigedemokraterna om inte de etablerade partierna agerar klokt. Det finns erfarenheter från både Norge och Danmark att lära av.

Inte minst missslyckad intregrationspolitik borde vara mementon för Svenska politiker.

En annan oroväckande faktor i Norge är ett valdeltagande på 65%. Detta är en signal som har risk att fortplanta sig till Sverige

Ett svagt höyre, med ett svagt ledarskap gör partiet i Norge till ett 17% parti. I Sverige har Fredrik Reinfeldt fört moderaterna till att vara nya och visat på ett gott ledarskap. Det har gjorts framgångsrikt. Dessutom har han lyckats vinna SM i socialdemokrati i två val. Det är smått otroligt. Samtidigt ligger här en risk att partiet idégods utarmas.

Inför nästa val står moderaterna inför att Reinfeldt gör sitt sista val eller har han redan avgått. Här står partiet inför en stor utmaning, att hitta en efterträdare och representerar både kontinuitet och förnyelse samtidigt. Detta kommer att bli ene rejäl huvudvärk.

Jan Björklund tappade fart på upploppet. Han fick vare sig en Westerbergeffekt eller vara Lejonkung. Han är de facto en förlorare i sitt första val som partiledare. Det gör att prognosen för att han överlever som partiledare till nästa val är låg.

Skolfrågan som röstmagnet håller på att förlora sin attraktionskraft. Samtidigt är firma Borg-Reinfeldt en av de stora hoten mot att vara ett 7% parti. Någon draghjälp inför nästa val med att ha styrt Göteborg verkar inte bli fallet. Folkpartiet har nog blivit taget på sängen över förlusten på upploppet. Om partiet inte ska få ett katastrofval 2014 behövs en strategi för att hitta en ny profilfråga.

Centerpartiet har procentuellt minskat med 17%, trots en betydande återhämtning i valrörelsens spurt. Det vi ser i Centern är att partiet har 7,6% av valmanskåren i kommunerna jämfört med 9,08% i valet 2006. Detta visar att partiet håller på att minska sin lokala förankring.

I Stockholms län är trenden annorlunda kommunfullmäktigevalet 2006 fick partiet 4,08%, vilket var en i det närmaste fördubbling från valet 2002 . I 2010 års val får partiet 4,7% i kommunfullmäktigevaletn i Stockholms län. Centerpartiets öde kommer i allt större utsträckning att avgöras i Stockholms län. Liberala frågor och frihetsfrågor, kombinerat med entreprenörsfrågorna kan vända den negativa trenden. Det ligger minst 1-1,5% av väljarkåren inom detta segment, kanske mer. Samtidigt som lokala storstadsfrågor är centrala i ett framgångskoncept. Lidingö är ett exempel på detta. Maud Olofsson har av allt att döma gjort sitt sista val som partiledare.

Miljöpartiet har hamnat i ett mardrömsläge. Ledande företrädare kan säkert utbrista i orden: en sån seger till och vi är förlorade. I riksdagen är man mycket starkare, men utan reella påverkansmöjligheter, på kort sikt. I Stockholms stad finns man inte med och styr.

I Göteborg däremot har partiet en av sina stora chanser att visa var man går för i lite större skala. Den planerade generationsväxlingen av språkrör kommer sannolikt också att påverka partiet negativt. På kort sikt är utmaningen om man ska vara grön på röd botten eller grön på blå botten?

Kristdemokraterna har fört ett av valets märkligaste valkampanjer. Få har lyckats fånga essensen i budskapen. Då ska man i ärlighetens namn säga att en del av dem var riktigt bra. Snarare är det valet av byrå som förbryllar. Kristdemokraterna borde sända en affisch med byråns chef stirrande på en kalkon.

I det längre perspektivet har partiet en utmaning och möjlighet i sverigedemokraterna. Konservativ mera populistisk politik kommer att attrahera stora väljargrupper och då framförallt de äldre. Lyckas partiet här finns många intressanta följdeffekter. Det innebär också att det främlingsfientliga inslaget med automatik får mindre inflytande.

Vänstern har sin största utmaning i en åldrande valmanskår. Samtidigt har man cirka 5% av väljarkåren, närmast vad som än händer.

Denna betraktelse utgick från de negativa förtecknen. Det känns faktiskt lite positivt när så många andra försöker vrida till mer eller mindre krystade positiva tolkningar till sin egen fördel.

Vad händer nu?

Senaste artiklarna

Lämna ett svar

Lämna en kommentar