Eurokrisen är en kris i många olika dimensioner, länk.
Den första krisen är en tilltroskris.
-Kan man lita på statistik i euroländerna?
-Kan man lita på att ledande politiker och tjänstemän säger saker som de upplever som sannolika och korrekta eller talar man för kortsiktiga syften?
-Kan man lita på att euro-länderna betalar sina skulder och inte tar på sig för stor skuldkostym?
För marknaderna är detta en mardröm. De vill i varje läge kunna känna trygghet. Tilltroskriser är det värsta marknaden vet. Det kan vara marknaden som ”avskaffar” Euron.
Den andra krisen är en strukturkris.
I en artikel på e.24 skriver man så här: ”Att lämna nya garanterade lån till Grekland och nu även Irland sänker visserligen räntenivån på skulderna jämfört med de riskpremier som kapitalmarknaden kräver, men det löser inte de underliggande problemen. Detta är först och främst att ländernas ”exportmotor”, (inklusive turistindustrin) både är underdimensionerad och, efter år av alltför hög inhemsk löneinflation, har en mycket svag konkurrenskraft för att svara upp mot ländernas samlade privata och offentliga skulder.”
Den tredje krisen har att göra vilka länder som är i riskzonen och vilka som är säkra.
I dag talas det om, Grekland, Irland. Portugal och Spanien.
Länder som Frankrike och Italien är också potentiella krisländer.
Kommer detta att bli en pågående ”round robin” tävling där inget euro-land kan känna sig säkert?
Att kunna känna trygghet för ett antal ekonomier i euro-zonen att ett oavvisligt krav för att euron ska överleva.
Upplever marknaden att dessa finns?
Den fjärde krisen gäller om euro-experimentet är en felaktig tanke eller om de som sker just nu är övergående barnsjukdomar.
I en värld med rörliga växelkurser mellan olika länder finns stora möjligheter för enskilda länder att justera sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Sverige är ett exempel på detta som successivt devalverat sig ur konkurrenskraftskriser.
En ”stor” valuta ger mycket mindre utrymme att driva ekonomisk politik än ett antal lokala valutor. I en perfekt värld skulle sannolikt fler valutor än var det finns länder vara optimalt. Däremot får de som handlar över gränserna ta riskerna.
Euron var tänkt att förenkla. Frågan är om tanken var rätt?
Den femte krisen gäller om eurokrisen och en eventuell eurokollaps kommer att rasera fler strukturer.
Kommer EU att överleva en död Euro?
Den sjätte krisen gäller vem ska ta ansvaret för att länder inte kan leva upp till sina förpliktelser.
-Är det primärt marknaden eller är det staterna?
Hittills har staterna tagit ansvaret i krisen. Marknaden som är mest effektiv att hantera risk har sluppit ta några förluster. En riskomfördelning från professionella aktörer till stater har skett. Det är sannolikt en mycket olycklig utveckling.
Den sjunde krisen handlar i vilket sammanhang Euron föddes.
Fria kapital rörelser över gränserna var ett slagord när sedlar och mynt i Euro började distribueras den 1 januari 2002. Utvecklingen mot mer av fria rörelser över gränserna har avstannat. I stället har en form av miniprotektionsm blivit mode bland politikerna. Fria rörelser av människor är inte längre lika mycket i tiden längre. Marknaden ska nu regleras mer. Det gynnar inte Euron. En ekonomisk ”Tea party” rörelse kanske krävs i Europa för att ett sammanhang skapas för att valutan ska kunna överleva.
Många fackekonomer är nu tveksamma till om Euron överlever. Samma ekonomer applåderade införandet. Förutsättningen för att euron ska överleva är ökad transparens hos alla länder i samarbetet. Granskning av statistik ska kunna ske av aktörer utanför regeringskorridorerna. Det viktigaste styrverktyget för regionala ekonomier, valutakursen är borta. Trots detta fungerar USA bra. Vad kan Euron lära sig av USAs sätt att använda dollarn.
USA har till exempel regionala kontor för Federal Reserve bank. Är detta något den Europeiska centralbanken borde fundera på?
