Då närmar vi oss vägs ände när det gäller euron. Projektet var ett byråkraternas och politikernas Babels torn. Alla europeer skulle ha en valuta. På något sätt skulle euron bli en förlängning av den fria rörligheten. I stället skapade man ett system som avlägsnade de lokala problemen från de lokala lösningarna. Det var ett feltänk.
1999 kom valutan elektroniskt. Den 1 januari 2002 infördes Euron fullt ut. I dag har 17 länder denna valuta och cirka 330 miljoner människor denna valuta som ”sin”.
Uppslagsverket wikipedia säger som så här om för och nackdelarna med stora respektive små valutor: ”Två olika effekter har betydelse för om ett valutaområde är fördelaktigt. Å ena sidan innebär ett mindre, homogent valutaområde att penningpolitiken kan finjusteras efter de lokala förutsättningarna. Ett större, heterogent valutaområde innebär en sämre anpassad penningpolitik och kan vara mer utsatt för asymmetriska chocker. Å andra sidan innebär ett större valutaområde att en asymmetrisk chock sprids över hela regionen och att kostnaderna inte koncentreras till enskilda områden, som de skulle ha gjort om devalvering var möjligt för att reducera de utsatta områdenas köpkraft.”
Det politikerna underskattat är de negativa effekterna av stora valutor och underskattat den positiva effekterna av små valutor, länk. Dessutom bygger ett valutasamarbete som euron på att alla ingående länder är lojala mot varandra. Inget fusk ska tillåtas.
Nu står Europa inför sannolikt minst två statsbankrutter; i Grekland, länk och i Portugal. Den typen av påfrestning kommer inte euron att tåla, länk. I stället kommer de små valutornas revansch. Det går faktiskt att förena många små valutor med fria kapitalrörelser.
Frågan är bara när EUs regeringar tar konsekvenserna av dessa insikter.
Andra bloggar: Lena Sommestad,
