Han är enligt den nya rapporten, länk narssisistisk dyssocial. En personlighetsstörning av detta slag innebär inte något hinder för att dömas till fängelse. I den nya rapporten, länk menar man att psykiaterna som skrev den tidigare rapporten var allt för präglade av själva händelsen och därför kom fram till fel slutsats.
Nu står domstolen med två utlåtanden om Breiviks psykiska hälsa. Båda talar om sjukdom. Dock talar man om olika typer av sjukdom. Det visar ganska tydligt på att det finns stort utrymme för eget tyckande i denna typer av utlåtanden. Tilltron till rättspsykiatrin minskar självfallet högst betänkligt, länk genom detta faktum.
En annan faktor som blir tydlig är att relationen mellan den observerade och den som observerar avgör vilken diagnos som sätts. Dessutom är det tydligt att psykisk ohälsa inte är huggen i sten. Bland annat kan den variera i mycket stora intervall. En annan och mera pikant fråga blir hur man ser på beteenden ur ett socialt perspektiv. Ska dessa psykiatriskt diagnossättas?
Om Behring Breiviks syften och metoder varit andra hade han säkert hyllats för de egenskaper han besitter. Nu sjukförklaras i stället egenskaperna. I stället borde man kunna resonera om människors val och hur de använder sina egenskaper. Det gör fler ansvariga för sina handlingar, även de avskyvärda.
En annan faktor som blir tydlig är läkarens, psykiaterns roll. I Norge har läkaren, psykiatern en mycket stark ställning. Doktorns ord är mycket mera lag än i Sverige. Som en konsekvens av detta och andra historiska företeelser har Norge bland de högsta tvångsinläggningarna per capita i Europa.
Nu ställs medicin mot rättssäkerhet. Behring Breiviks handlingar är avskyvärda. Samtidigt, om inte en man som gör avskyvärda handlingar kan få en rättvis rättegång är rättssamhället utan legitimitet. Det blir då extra bekymmersamt över hur lite både svensk och norsk press reflekterar över vad i det norska samhället som skapat fenomenet Behring Breivik. Inte heller funderar man över hur olika krafter äventyrar rättsäkerheten.
Utan dessa utmanande frågeställningar har ett samhälle svårt att komma vidare efter en händelse som denna. I stället blir den då bara ett stigma.
Ett rättssamhälle måste också ställa sig frågan om det kloka i att sjukförklara hemska handlingar. Trenden mot att sätta ett stort antal brottslingar på pykiatrisk klinik är tveksam. Det innebär ju också att de personer som döms inte behöver ta sitt ansvar. Det gagnar inte ett rättssamhälle.
Hur lämpligt det är att sätta närmast sociala diagnoser i medicinsk form på avskyvärt beteende.
Vart det leder till för vanliga medborgare?
Risken för ett storebrorssamhälle ökar markant.
Nu gäller det för det norska samhället att inte bara att tala om ökad öppenhet, utan att även våga förverkliga det. En sådan process är utmanande och mycket viktig. Den kan faktiskt stärka demokratin.