Talen under Almedalsveckan är höjdpunkten eller borde i vart fall vara det. I år var det nog talen på Donners plats som väckte mest känslor och uppmärksamhet.
Stefan Löfvens tal eldade inte de redan frälsta. De värmde möjligen upp åhörarna till att vara lite mer än ljumma. Det är dessutom mycket tveksamt om Lofven attraherade nya väljare. DN, länk beskriver talet som ideologiskt, vilket kan äga sin riktighet. Dagens Arena talar om att Löfven lyckades skilja på strategi och taktik, länk. Att glöden i talet uteblev är något som inte närmare diskuteras. Löfven framstår inte som vinnaren i talarstolen. Han blir mer av den fackföreningsman han var. Kampen mot rasismen i talet är viktig, men den kommer inte att vända socialdemokraterna negativa utveckling hos väljarna.
Göran Hägglund gjorde inte något av sina mest lyckade framträdanden. Fokus på misslyckanden under den period han varit minister passar bättre med de nära rådgivarna än som ett publikt tal. Samhällskritik är viktig. Om man ska lyckas med den krävs en annan förpackning än den Hägglund hade.
Jimmie Åkesson kallade Erik Ullenhag till Sveriges egen Bagdad Bob. Säkert gjorde det att talet fick mer spridning än vad det annars skulle fått. Att pensionärerna ska få lägre skatt var ett av budskapen. Annars var det mest traditionell Sverigedemokratisk retorik i talet.
Åsa Romson gick i sitt tal till hårt angrepp mot männen, de vita och medelålders. Socialdemokraten Johan Westerholm har rubriken ”När hatet kom till byn” på sin artikel om talet, länk. Talet har sannolikt skrämt bort en del potentiella väljare. Talet utstrålade konfrontation mot en legitim väljargrupp medelålders, heterosexuella, män. Genom detta grepp kom en hel del annat i skymundan. Att skylla situationen på en grupp har vi redan sett som politiskt grepp. Det började med Sverigedemokraterna. Nu är det dags för miljöpartiet att sälla sig till den gruppen.
Fredrik Reinfeldt hade stora förväntningar på sig. Är det nu han ska plocka fram det bästa? Reinfeldts tal utstrålade självsäkerhet och var retoriskt väl uppbyggt. Han utstrålade handlingskraft. Ett av Fredrik Reinfeldt bättre tal någonsin. Om detta ger utslag i opinionen återstår att se.
20 000 studentbostäder var en av de få moderata löftena som fanns i talet. Statsministern återkom också ofta en sorts man vet vad man har och inte vad man får i regeringsfrågan. Denne offensivs Reinfeldt kan mycket väl sitta kvar som statsminister, länk.
Jan Björklund hade justerat positionerna efter resultatet i Europavalet. Det var inte längre skola som gällde. Här talades det om feminism utan socialism. Detta kan vara en valvinnande strategi. Tveksamma mittenväljare kan här ha funnit budskapet man attraheras av. Frågan är dock om Björklund själv har tillräcklig trovärdighet? Sannolikt får folkpartiet en sorts borgerlig feminist-effekt. Hur stor den blir återstår att se.
Jonas Sjöstedt höll ett tal som var skickligt strukturerat och med en hög närvaro. Kanske det bästa talet efter Fredrik Reinfeeldts, länk. Sjöstedt föll inte för frestelsen att skrika högt när man inte hörs. I stället sökte Sjöstedt framstå som klok i talarstolen. Med vikande opinionssiffror har Sjöstedt en utmaning, länk. En paradox är att även Sjöstedt nu har övergivit de offentliga monopolen i välfärden. Nu gäller personalkooperativ utan vinst. Risken är att Sjöstedt framstår som om han mer bryr som om vem som utför än vad som skapas. Lite av ett riskspel. Då är det lättare att säga nej som han tidigare gjorde.
Utanför Almedalen på Donners plats hölls många tal. Nya partier, gamla partier och Gudrun Schyman höll tal.
Det är ingen tvekan om att denna Almedals partiledare inte är någon av de storas. Det är Gudrun Schymans. Många lyssnade på henne när hon höll sina tal på Donners plats. Festen som Fi höll i kyrkoruinen hade hög stämning. Vad man kan undra över är var de granskande journalisterna är. Har Gudrun Schyman en politik som är möjlig överhuvudtaget? Den frågan borde analyseras av media i stället för att bara låta sig imponeras.
