Regeringsfrågan har gått i långbänk. Helt i onödan.
Det viktiga är inte vem som röstar på vem i riksdagen – utan den politik som behöver föras. Och det brådskar.
Problemet med Sverige är årtionden av politiskt förfall. Varken lagstiftning eller förvaltning har moderniserats. Samhällelig kärnverksamhet har ignorerats. Istället har man ägnat sig åt trams och dagens i-landsproblem.
Om vi nu nödvändigtvis skall ha en närmast allomfattande stat – då är det hög tid att skärpa till sig, satsa på kompetens och att ta ansvar.
Om man ständigt hänvisar till »samhällskontraktet« – då är det dags att inse att det inte duger att behandla folkset som skatteboskap, samtidigt som staten inte vill eller förmår hålla sin del av nämnda kontrakt.
Festen är över. Det är dags att skärpa till sig.
Första steget, att avsätta den rödgröna regeringen, är i princip avklarat. Men vad kommer istället?
Att Socialdemokraterna inte kommer att stödja någon annan regering än en som de själva leder, det kunde man räknat ut från början. Om mittenpartierna spelat sina kort på annat sätt hade detta inte behövt vara något problem. Men nu är det som det är. Varken S eller SD tänker släppa fram en bred Alliansregering.
En blocköverskridande regering med L+C+S+MP har inte heller majoritet. För att en sådan skall flyga krävs aktivt stöd från V. Och om man på principiella skäl vägrar att låta sig stödjas av SD, då bör stöd från kommunisterna vara precis lika uteslutet. För övrigt kommer en sådan konstellation ändå knappast ha varken insikt, vilja eller förmåga att ta tag i de politiska surdegarna.
Då återstår en minoritetsregering. Med risk för att bli tjatig… men Göran Perssons förutsägelse om en M+KD-regering (eller möjligen renodlat moderat) är det enda realistiska. L+C bör kunna stödja en sådan regering, möjligen i utbyte mot till exempel budgetsamarbete. (Se bara hur skickligt Sjöstedt har utnyttjat motsvarande position på vänsterkanten.) Vilket även vore ett sätt att sätta Alliansen på sparlåga, utan att döda den. SD kan tänka sig att stödja en sådan regering – och detta stöd kommer att accepteras.
Så det bör finnas en majoritet. Och även om så inte skulle vara fallet, behöver en regering bara tolereras av riksdagen. Så länge inte fler röstar emot än för en regering, så finns det utrymme för olika partier att lägga ner sina röster. Om de skulle vilja.
Nu får det vara slut med att förspilla värdefull tid. L+C måste inse att de är dömda till en ökenvandring om de inte ser till att illa kvickt få bort vänstern från makten. Och ett nyval skulle inte lösa något – bara göra situationen än mer låst och komplicerad. Do the math! Ju förr detta sjunker in, ju bättre.
Vi måste få ordning på polisen, försvaret, civilförsvaret, skolan, tillgängligheten i vården, bostadsfrågan, integrationen och den närmast suicidala energipolitiken. Tillväxtsiffrorna måste upp och skatterna ner. Det är dags att ta tag i de verkliga frågorna, istället för att flumma runt i postmodernismens och identitetspolitikens tunna luftlager.
Frågan är om ens Ulf Kristersson klarar skivan. Här finns många stora, underliggande och strukturella problem. Här behöver storstädas efter en lång tids förfall. Och alla dessa inkompetensens väktare som måste nedkämpas…
Men en M(+KD)-regering som kan bygga breda koalitioner i riksdagen, det är nog ändå vår bästa chans. Och som tröstpris till alla som inte fick bli statsminister – så kommer riksdagen att få ohyggligt mycket makt. Som det var tänkt att fungera från början.
Nu börjar det bli dags att peka med hela handen.
/ HAX
