De mänskliga fri- och rättigheternas funktion är att skydda individen mot överheten. De benämns ofta som »grundläggande«, »fundamentala« eller »omistliga« av det enkla skälet att de skall vara orubbliga. De skall inte gå att förhandla bort, urholka eller avskaffa. De skall vara lagen, inte ett tillägg till den.
Den parlamentariska demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. På samma sätt kan den avskaffa eller underminera de medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheterna. Det senare tycks ständigt ske, i många små steg. Av än det ena, än det andra skälet motiverar politikerna beslut som sägs syfta till att »skapa en balans« mellan våra fri- och rättigheter och något annat.
Problemet med sådana resonemang om »balans« eller »avvägningar« är att de ständigt urholkar nämnda fri- och rättigheter. Det sker i många små steg och över tid. Men riktningen är tydlig. Det handlar ständigt om att underminera, vattna ur och kompromissa bort de grundprinciper för ett civiliserat samhälle som vuxit fram under århundraden, ofta till ett mycket högt pris.
Men att istället stärka individens rätt mot överheten – det är något som i princip aldrig sker i politiken. Det strider helt enkelt mot makthavarnas intressen.
–
Viktiga tänkare som verkade i skuggan av Hitlers och Stalins förtryck, som David Rousset och Hannah Arendt påpekade med eftertryck att det är ett problem att vanliga människor och deras förnuft inte kan ta in den obehagliga insikten att allt faktiskt är möjligt. Den totalitära staten är aldrig mer än några olyckliga omständigheter bort.
Det behöver inte ens finnas några onda avsikter. Tvärtom har mycket av världens elände formats av utopiska idéer om ett gott samhälle. Och ibland har det bara blivit som det blivit utan några egentliga föresatser alls.
Den parlamentariska demokratin bär i sig själv fröet till sin egen undergång. Den bidrar till en ökad politisering av allt mer av mänsklig verksamhet. Den bidrar till att makten koncentreras. Den skapar uniforma modeller för hur allt skall vara och hur alla skall bete sig. Och den ger makthavarna rätt att använda tvång mot befolkningen – även när det gäller struntfrågor eller sådant som individen, civilsamhället och marknaden bättre hade kunnat sköta på egen hand.
Samtidigt är den parlamentariska demokratin det bästa vi har att tillgå för fredlig samexistens. Ironiskt nog är dess värsta fiender idag de politiker som utövar sin makt utan bestämd funktion och med en allt mer oklar allmän nytta.
I en notering om den franska revolutionen noterar Alexis de Tocqueville att franska folket hatade aristokraterna mer än någonsin när de senare var på väg att förlora sin makt. Och Hannah Arendt varnar oss för att hat och revolter föds ur vakuum snarare än ur maktambitioner och missförhållanden.
–
Vi befinner oss alltså – målat med bred pensel – i en situation där politiken såväl är på väg att förlora sin legitimitet som att urholka individens fri- och rättigheter. Det är en giftig kombination.
För vad kan väl möjligen gå fel om demokratin vacklar samtidigt som våra fri- och rättigheter har urholkats till den punkt där de är tandlösa?
I essän »Brave New World Revisited« från 1958 varnar Aldous Huxley för att »…democracies will change their nature; the quaint old forms – elections, parliaments, Supreme Courts and all the rest – will remain. The underlying substance will be a new kind of non-violent totalitarianism. All the traditional names, all the hallowed slogans will remain exactly what they were in the good old days. Democracy and freedom will be the theme of every broadcast and editorial – but democracy and freedom in a strictly Pickwickian sense. Meanwhile the ruling oligarchy and its highly trained elite of soldiers, policemen, thought-manufacturers and mind-manipulators will quietly run the show as they see fit.«
Vi kan i vart fall inte påstå att vi inte blivit varnade.
/ HAX
