Almedalsveckan har hunnit till upploppet. Som vanligt är det en större vecka, mätt i antal seminarier än förra året.
Man undrar när konceptet faller ihop under sin egen tyngd. Samtidigt förskjuts fokus.
Från att politiken har blivit centrum är det allt mer näringslivet och intresseorganisationerna som tagit över. Partipolitiken har blivit garnityret i tårtan. Bra eller dåligt kan man fråga sig?
Allt fler företagsledare som bloggen talat med menar att ”man borde vara där” eller att ”i år åker jag verkligen dit”. Om inte annat visar detta att opinionsbildning är en framgångsfaktor för allt fler företag. Almedalen som åsikternas Kiviks marknad behövs kanske mer för näringslivet och organisationerna är för partierna. Speciellt tydligt är detta ett mellanvalsår.
Media försöker skapa egna temata. Det kan vara allt från opinionsundersökningar om Ohlys popularitet ,till att damma frågan om vad en före detta minister gjorde på nätet, till att berätta om bakgrunden till Maud Olofssons avgång eller om vilka partier som ska vara med i Allianssamarbetet.
Partiledartalen drar kanske inte ned de stora applådåskorna i år.
Ämnena som tas upp är förvånansvärt centrala för Sveriges överlevnad. Inte minst frågan om hur lång tid av vårt liv vi ska arbeta. Här gjorde statsministern en stor insats. Han höjde sig över den politiska populismen och talade klarspråk. Det saknar man hos sådana som Lars Ohly.
Ekvationen ser samhällsekonomiskt besvärligt ut. In i arbetslivet mellan 20-25 års ålder. Ut vid mellan 60-65 års ålder. Det är mellan 35-45 år av bidrag till det gemensamma som avlönad. Samtidigt ökar medellivslängden. Nu är medellivslängden 83 år för kvinnor och 78,9 år för män. Om femtio år väntas medellivslängden vara 87 respektive 85 år.
Av dem som föddes 2000 eller senare kommer hälften att överleva sin 100 års-dag.
I värsta fall är man arbetsaktiv bara 42% av livet. Det säger sig själv att det inte fungerar. I varje fall inte om samhället ska ha det huvudsakliga försörjningsansvaret under den tid som följer efter pensioneringen. Det kan inga skattehöjningar i världen råda bot på. I det perspektivet blir faktiskt jobbskatteavdragen ännu viktigare.
Samtidigt ser vi att Sverige är åldersdiskriminerande eller kanske glorifierande av ungdomen på de äldres bekostnad. Senioritet uppskattas inte till sitt rätta värde. Här krävs en attitydförändring.
Näringslivet bör föregå med gott exempel och avskaffa regeln om att styrelseledamöter i börsbolag ska avgå vid 70 års ålder. Man bör uppmuntra styrelseledamöter att sitta så länge de har något att bidra med. Det kan vara till både 85 och 90-års ålder. För att inte tala om facket som borde bidra till en attitydförändring.
Den allmänna pensionsåldern bör anpassas till de fysiska förutsättningarna i arbetet. Generellt talar vi om en pensionsålder som kanske kommer att ligga på 70 år och med lagfäst möjlighet för den anställde att jobba upp till 10 år till, givet hälsoprövning. Samhället behöver medborgare som är beredda att bidra längre tid. Det borde vara ett rimligt krav att medborgarna om de vill dra nytta av de allmänna systemen i snitt arbetar 50% av livet. Att detta dessutom skulle skapa mening för många äldre är en mycket välkommen bieffekt.
Andra bloggar: HAX, Mina moderata karameller, Johan Westerholm
