Så har paradoxernas vecka slutat i den största av paradoxer. Finansinspektionen ville inte att Carnegie skulle köpa HQ. Därför sa man nej till en affär i förra helgen. Man kan undra över på vilka grunder.
När alla andra alternativ var uttömda hade man inget val. Inspektionen godkände Carnegie bank som köpare av inkråmet i HQ. Detta kostade aktieägarna i HQ närmare 10 kronor. Vad var det som gjorde att en ”olämplig” köpare i förra helgen var okay när det hade blivit fredag.
Sannolikt insåg inspektionen att en konkurs för HQ under måndagen skulle bli en större förlust för inspektionen än för de ansvariga inom banken. Finansinspektionen har drivit ärendet med HQ med en egen agenda åtminstone sedan år 2007. De operativa åtgärderna har anpassats efter det som varit inspektionens behov vid varje tidpunkt. Och de har skiftat.
Den stora förloraren i detta drama är inte de som drivit ett bolag mot konkursens brant. Den stora förloraren är staten och dess tillsynsmyndighet. I dag ställer man sig många frågor som finansinspektionen. Varför agerade man inte tidigare. Varför driver man så hårt en egen agenda. Vad har man för reellt kompetens att utföra sitt viktiga uppdrag?
Sist, men inte minst. Varför lämnar man inte omedelbart ut de granskningsrapporter man upprättade i februari 2008? Redan där visste man hur läget var i stora och små finansinstitut.
