Det är något visst med vatten som kluckar.
Visst skulle det vara lätt att säga att det är rogivande, men det är något mer.
På något sätt är vattnet som livet självt.
Det har humör. Vattnet kan vara upprört. Det kan vara långsint. Det kan vara kav lungt och mycket mer.
För själen blir närheten till vattnet något som ger livet en ytterligare dimension.
Kluckandet mot berghällar och stenar berättar om vilket humör havet är på.
Det berättar om något mer och större.
Havet inbjuder till att betrakta och inte bara dras med och agera.
Valet mellan att vara inne i och bara betrakta blir tydligt nära vattnet.
Jag kan välja och utmana naturkrafterna. Jag kan surfa eller flyta med.
Det är också möjligt att bara betrakta.
När telefonen har blivit minst lika mobil som jag själv är behövs punkterna där jag kan reflektera över detta. Det har på många sätt blivit en självklarhet att alltid delta. Jag tänker inte ens över det i stadsbruset. Här, när vågorna kluckar mot strand blir valet tydligt.
Det finns en vila i den vetskapen.
Andra medier: Svd,
Andra bloggar: bokhora, Kulturbloggen,
