Carnegies vd Mikael Ericsson, säger att skälet till kollapsen för Carnegie är en allt för snabb expansion. En intressant slutsats, men sannolikt tror inte ens Ericsson själv på den. Ett av de största felen var att man inte i tid genomförde de obehagliga besluten.
En realisering av Mats O Sundqvists Hexagonaktier i somras hade representerat en förlust på några hundra miljoner. Det hade inte tagit död på firman.
Det saknades ett osentimentalt och rakryggat ledarskap. I stället har man trott på under. Ledningsgruppen har på ett brutalt sätt förlorat sin illusion om att jultomten finns. Priset för den lärdomen blev mycket högt.
Köpet av försäkringsmäklaren Max Matthiesen som presenterades den 12 januari 2007 var inget som försvagade Carnegiekoncernen. För säljarna i Matthiesen däremot var försäljningen en katastrof. De som sålde var huvudsakligen medarbetarna i företaget.
Man accepterade 6 071 427 aktier i Carnegie som betalning. De aktierna var då värda 856 miljoner kronor. I dag inte en krona. Max Mattthiessen tjänar ungefär 100 miljoner kronor på årsbasis.
Christoffer Folkebo som genomförde affären för Max Matthiessens räkning borde inte ha något förtroendekapital kvar hos de egna medarbetarna. En försäljning av bolaget brådskar. Personalen lär inte ha mycket tålamod kvar.
Ytterligare en osäkerhetsfaktor är den Norska delen av Carnegie. Det ligger en osäkerhet vem som har ansvaret för förlusterna. Sannolikt är det inte förluster som genererats under Anders Onarheims ledning. Förlusterna verkar ligga i en filial som styrts från Sverige.
Frågan är om dessa förluster är sådana som riskerar Carnegies tillstånd i Norge. Om så är fallet blir priset lågt för en ny köpare. En pikant detalj i sammanhanget är att Onarheim är en av de få inom Carnegies ledning som sålde alla sina aktier i tid. Han gör därför ingen brakförlust, vilket många andra har gjort. Onarheim var som bekant tillförordnad vd under en period i Carnegie. Om Onarheim fått fortsätta längre hade kanske katastrofen undvikits.
Köparna lär nu stå i kö.
Den finska Sampokoncernen är en av de hetaste spekulanterna. Sampos vd, Björn ”Nalle” Wahlroos känner Carnegie väl. Han erbjuder hög kredibilitet, stor kompetens och ett mycket tydligt ledarskap och dessutom en stark kapitalbas. Det är på många sätt drömaffären både för staten och bolaget. Om han tar över kommer nuvarande vdn, Ericsson mycket snabbt att få lämna Carnegie.
Nordea vill åt kapitalförvaltningen och har ägt Carnegie tidigare. Det är inte en långsiktig och industriellt riktig lösning. Kulturerna är allt för olika. Även om girigheten kan var för stor i Carnegie så kommer man alltid att tjäna besvärande mer än Nordeas eget folk. Det kommer aldrig att fungera i längden.
SEB har en möjlighet och tradition att bedriva investment och private banking på en armlängds avstånd från den egna banken. Därför kan man vara näst bäst lösning.
Inom Wallenbergsfären kan EQT vara ett alternativ, möjligen i kombination med SEB. Ett problem här kan vara EQTs möjligheter att finansiera en Carnegie affär. Man använder vanligen en mycket stor del lånat kapital.
HQ bank, med Mats Qviberg skulle representera en come back. Pengarna kan finnas och kunnandet finns. Frågan är bara om Qviberg är tillräckligt hungrig för det stenhårda jobb som krävs. Det är inte säkert att hans tid är nu. Den har förmodligen varit vad gäller den här typen av städningsjobb.
Dnb Nor och några norska fondkommissionärer pekas också ut. Pengarna finns, men frågan är om ledarskapet finns.
Upplösning av dramat lär ske före årsskiftet.
