Johan Westerholm, socialdemokratisk debattör skriver om de politiska partiernas brist på förnyelse och legitimitet länk i en bloggpost, länk. Utgångspunkten är att den moderata riksdagsledamoten Anton Abele lämnar riksdagen, länk, länk i och med nästa val. Abele är kritisk mot hur riksdagen fungerar. Det är Westerholm också. Dessutom är han kritisk mot hur socialdemokratin fungerar. Utifrån andra utgångspunkter krisiterar den frihetlige debattören Henrik Alexandersson läget i den Svenska Demokratin i en annan bloggpost, länk.
Demokratins utmaningar och partiernas allt mer bristande legitimitet är något av ett tema i Mårtenssons meningar. Vi har skrivit om det förr.
Av det förändringsarbete som Mona Sahlin påbörjade inom socialdemokratin finns inget kvar. I stället har man återvänt till att bli slutet i många olika dimensioner. Bara sättet att utse Stefan Löfven till partiordförande visar bristande respekt för medlemmarna. Devisen verkar vara att ”makt är allt för allvarligt att överlämnas till medlemmarna”. Partikongressen återgick till att bli en sådan där alla viktiga och kontroversiella beslut hanteras av några få. Öppen debatt, nej tack var kongressens budskap. Detta parti vill nu ta det högsta ansvaret för Sveriges demokrati och leda en regering. Man har ett trovärdighetsproblem.
Andra partier har sina utmaningar. Den gemensamma utmaningen är att den minsta enheten i demokratin inte är en enskild individ, utan ett parti. I en flydd tid var detta kanske korrekt och rationellt. Partierna representerade folket. I dag är medlemstillströmningen till de politiska partierna lika stor som till radio-amatörklubbarna, om det nu är några som minns dessa.
Att återföra demokratin till där den hör hemma, enligt de gamla grekerna hos de fria männen (numera människorna) är den viktigaste uppgiften för att få legitimitet. Det skapar också en annat klimat i parlament på olika demokratiska nivåer. Självklart finns inget intresse för detta hos de etablerade partierna. På längre sikt kommer man dock att tvingas till detta. Sannolikt under galgen. Bästa sättet är enmansvalkretsar där ledamoten, på vilken politisk nivå man än befinner sig har lojaliteten först hos väljarna och sekundärt hos ett parti. Invändningen att detta kan ge partipolitisk asymmetri saknar allt mer relevans. Väljarna har ju fått den kandidat man önskar och det måste vara det primära. Partierna har allt mer blivit en sak för medlemmarna och inte för hela demokratins Sverige.
Skilda valdagar är en annan fråga. Fokus på en politisk nivå i taget och val oftare ökar medborgarnas inflytande. Det skulle ge signaler till varje styrande gruppering om hur man sköter sig.
Slutligen är det dags att släppa det mest stötande förmynderiet. Det är dags med beslutande folkomröstningar, på alla politiska nivåer.
Det är slutet på juli månad och året är 2013. Sannolikheten för att dessa åtgärder för en bättre fungerande demokrati ska genomföras är minimal.. Att behovet är stort av dessa förändringar kvarstår.
