I Storbritannien har parlamentets underhus just beslutat att kräva en förlängning av artikel 50, som reglerar processen när en medlemsstat vill lämna EU. Och inom kort kommer premiärminister Theresa May tillbaka till parlamentet – för tredje gången – med sitt framförhandlade Brexit-avtal.
Om May till slut skulle få sitt avtal godkänt, då kan det bli fråga om att förlänga artikel 50-processen fram till sommaren. Men skulle det falla, då kan förlängningen komma att handla om många månader, rentav år. Speciellt som parlamentet redan beslutat att det inte blir tal om någon Brexit utan ett avtal.
Redan efter Brexit-omröstningen spekulerade jag om att frågan skulle komma att dras i långbänk, förhalas och riskera att rinna ut i sanden. Hard Brexit, soft Brexit, no Brexit, ny Brexit-omröstning… Positionerna är många och oförenliga. Till det skall man lägga EU-apparatens (och säkert också delar av den brittiska förvaltningens) intresse av att hela utträdesprocessen går i stå.
Som regelverket är formulerat måste artikel 50 aktiveras innan man kan börja förhandla om hur ett utträde skall gå till. Rimligare hade naturligtvis varit att hantera en Brexit så väl inrikespolitiskt som visavi EU innan artikel 50 formellt aktiveras. Att först räkna ut hur, innan man tänder stubinen. Men så är Lissabon-avtalet inte utformat. Man kan fundera över om detta beror på byråkratisk, fyrkantig fantasilöshet – eller om det finns någon lömsk tanke bakom. Hur som helst, så har detta visat sig inte fungera i verkligheten.
Även om jag själv sympatiserar med britternas vilja att lämna EU, så tror jag att detta kommer att bli en långdragen historia. Så långdragen att man till slut kommer att hitta något sätt att krångla sig ur en Brexit helt och hållet – när dammet väl har lagt sig. Att hela frågan blir lite som de svenska socialdemokraternas vilande krav på republik…
Men om det verkligen blir en Brexit, då måste britterna återupprätta sitt örike som ett centrum för fri handel. Då måste tullar och handelshinder hållas på ett minimum. Då måste Storbritannien bli ett skatteparadis. Då krävs det omfattande liberaliseringar. Här är den avgörande frågan om det verkligen kommer att bli så. I värsta fall kan det bli fråga om en Brexit under en Labour-regering. I så fall sitter britterna på pottkanten.
Om det blir en Brexit får man räkna med att EU i sig kommer att styras in mot mer överstatlighet, mer centralstyrning och mer kommandoekonomi. Här har britterna varit en starkt återhållande kraft. Utan dem är det fara värt att Sverige kan tvingas in i såväl den gemensamma valutan som en gemensam fiskal politik och ett militärt samarbete.
För att bli någorlunda rimligt behöver EU rullas tillbaka till ett mellanstatligt samarbete för fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Från EU tillbaka till EG. (Vilket för övrigt var vad svenska folket röstade om när vi gick med i det europeiska samarbetet.) Men hur troligt är det att så kommer att ske?
EU har inte bara problem med britterna och en del centraleuropeiska länder. Det finns en stark folklig opinion mot unionens byråkrati, klåfingrighet och centralstyrning även i länder som Frankrike och Tyskland. En opinion som än så länge mest yttrar sig i att nationalistiska och högerpopulistiska partier för varje EU-val stärker sin ställning i Europaparlamentet. Vilket EU-eliten tycks se som något slags mysterium…
Sakta men säkert rör sig hela EU-projektet mot något slags tipping point.
/ HAX
