Fokus har varit på personen Anders Behring Breivik och det fruktansvärda han gjort. Samtidigt finns det en kontext och ett sammanhang. Det är Norge. Ett samhälle som på många sätt beskrivits ensidigt positivt. På samma sätt som RAF, Rote Armee fraktion i Västtyskland under 1970 till 1990-talet inte uppkom ur tomma intet gjorde inte Anders Behring Breiviks avskyvärda handling det heller. I Västtyskland hade man självinsikten att våga ifrågasätta samhällets roll. I Norge däremot är det tyst.
Den Norska terrorattacken uppkom i ett samhälle där snabba beslut och ”shortkuts” är kultur. Ett samhälle där ”sprinter”-nyheter och insatser uppskattas i stället för långsiktighet och analys.
Forskning är en andra klassens sysselsättning, medan ”eliten” bara består av elitidrottsmän. Denna viktiga förutsättningen för det avskyvärda har inte kommit fram. Fenomenet Anders Behring Brevik har uppkommit i ett sammanhang. Han är en produkt av ett samhälle som inte bara är det öppna fina samhälle som Jens Stoltenberg och andra talat om.
Först när man ser detta finns en verklig möjlighet till att förstå och försonas. Sedan är det en helt annan sak att statsminister Jens Stoltenberg, länk, länk, rättmätigt blivit landsfader. Han klarade en närmast omöjlig uppgift. Det hedrar honom.
10 år med Euron. Det är faktiskt bara ett politiskt projekt.
I dag skulle man kunna tala om en okunnighetens triumf. Vem som helst inser att bästa sättet att hantera en stor risk är att låta ett mycket stort antal hantera den. Framförallt var det ett enormt stort antal företag som var och en fick ta en valutarisk som gjorde det. I dag är det 17 regeringar som ska hantera samma risk.
Det säger sig själv att risken för felaktiga beslut och ödestigra konsekvenser är större genom de 17 (regeringarna) än genom miljoner beslutsfattare. Euron sätter marknadsekonomins riskallokering mot politikens. Här visar det sig alltid marknaden klokare än politiken. Greklands fusk och sannolikt andras skapar inte bättre odds för att detta projekt ska lyckas. Den grandiosa katstrofpunkten är euroobligationer. Då ska en hantera 17 nationers risk. Ingen behöver ta ansvaret. Låt oss för Europas och EUs skull hoppas att denna vansinniga idé aldrig blir verklighet.
Världens tidigare mest framgångsrika parti, socialdemokraterna i Sverige fick den 25 mars 2011 en ny ledare. Många medlemmar talade om att ”vi måste tillbaka till 40%”, länk. Denna syn vilar på okunnighet. I själva verket ligger socialdemokraterna på en rimlig nivå. Mellan 25-30% ligger socialdemokraterna på i övriga Norden. En svensk socialdemokrati som inte gör det bättre än omvärlden längre får inte fler röster än i omvärlden. Så enkelt är det faktiskt.
Att sedan nedgången varit fylld av teater är kanske en nödvändighet. Katastrofernas Sahlin efterträddes av katastrofernas Juholt, länk. Efterträdaren till just Juholt kommer inte att lyfta socialdemokratin till 40%. Kanske en bit över 30%.
Ett antal ledande och styrande ansiktena i Arabvärlden byttes ut. Fler står på tur. Ledare som förknippats med stabilitet och diktatur föll. Om detta blir till det bättre eller till det sämre kommer visa sig under 2012.
Bilföretaget SAAB gick i graven, i vart fall för stunden. Det var inte företagsledningens fel. I stället var fallisemanget i mångt och mycket advokaternas. En av de tungt ansvariga var den så kallade rekonstruktören Guy Lofalk. Med över 54 miljoner på fickan borde han ha gjort det lagen ställde krav på. Det gjorde han inte. I stället gjorde han en massa annat, som han inte borde gjort.
Slutsatsen av SAAB affären blir en fråga om advokaters särställning. Är det dags att avskaffa ett av vårt lands sista skråväsenden och i stället låta marknaden välja de som är mest lämpade?
-Var finns självsaneringen? Inte hörde man fru generalsekreteraren i advokatsamfundet Anne Ramberg inleda granskning på av Guy Lofalk eller advokatfirman Lindahl.
Hade man gjort det hade förtroendet för advokaterna varit högre.
Två svenska journalister, Martin Schibbye och Johan Persson blev dömda till 11 års fängelse. Oskyldigt dömda, i vart fall delvis. Samtidigt är det intressant att inte media har granskat dessa journalisters bakgrund mera. Carl Bilds av medierna kritiserade hållning visar i stället på professionalism och realism.
Dessa journalister har en mera problematisk bakgrund än vad media refererat. Det är säkert en av förklaringarna till de hårda straffen. De rättfärdigar inget, men gör den Etiopiska regeringens handlande mera förståeligt.
2011 blev året då konstrasterna mellan Göteborg och Stockholm blev än mer tydliga. Landets andra stad förmådde inte ta sig ur katastrofträsket. I stället byttes chefer ut på löpande band och korruption närmast stämplades i pannan på ledande tjänstemän i Göteborgs stad, länk.
Det socialdemokratiska ledarskapet i Göteborg ställs mot Alliansledarskapet i Stockholms stad. Visst är det skillnad att ha vinden i ryggen jämfört med i ansiktet. Samtidigt finns det ingen anledning att skaffa sig en extra fläkt för att öka motvinden. I verkligen är sannolikt inte Göteborg riktigt så dåligt som det framstår och Stockholms stad lite sämre än bilden som ges.
Den 5 oktober 2011 dog en ikon och en verklig samhällsförändrare. Då somnade Steve Jobs, Apples grundare och chef stilla in. Få människor har på samma sätt förändrat vardagen för hundratals miljoner, kanske miljarder människor. Han var långt från managementlitteraturens idealledare. I stället förenade han vision och detaljarbete. Det förtröstandfulla är att framgångsrika ledare inte skapas av forskare. De uppstår med fel, brister i ett sammanhang. Steve Jobs var med och kontrollerade på kodnivå samtidigt som han förverkligade visioner. En i sanning renässansmänniska har gått ur tiden.
2011 blev på många sätt saknadens och katastrofernas år.
Låt oss hoppas att 2012, länk blir ett i sanning bättre år.
Andra medier: Aftonbladet, Expressen
