Riksrevisionen anser att regeringen har friserat siffrorna vad gäller landets ekonomi med 75 miljarder kronor. (Länk»)
Finanspolitiska rådet flaggar för att vi behöver spara mer och att fler måste komma i arbete. (Länk»)
Sveriges kommuner och landsting (SKL) varnar för att kommunerna inom kort kommer att behöva 40-50 miljarder kronor. (Länk»)
Men finansministern meddelar kortfattat att den svenska finanspolitiken är väl avvägd. (Länk»)
Förmodligen kommer de styrande att kunna dribbla med siffrorna en tid till. Men sådant brukar inte hålla i längden. Och om pengarna »tar slut«, då blir nationen tvungen att låna. Vilket inte heller håller i längden. Ett alternativ är möjligen att tulla på pensionspengarna, som också är ett högst vanskligt projekt.
Samtidigt är delar av den internationella ekonomin en balansakt på slak lina. Det amerikanska budgetunderskottet är närmast obegripligt stort. (Visualisering») Och i euro-zonen är det mesta lika illa som tidigare, med skillnaden att vi inte tycks tala om saken längre. Om något dramatiskt skulle inträffa här – då kommer Sverige att dras med, hur självständig ekonomi vi än må ha.
På hemmafronten har de hushåll som tagit bostadslån vant sig till med rekordlåga räntor – och totala lånebelopp som många aldrig någonsin kommer att kunna ta sig ur. På arbetsmarknaden har siffrorna vänt och det ser ut som om arbetslösheten nu kommer att öka – i takt med att allt fler i princip outbildade invandrare kommer ut på en arbetsmarknad som inte har speciellt många instegs- eller låglönejobb.
Att höja skatterna är varken önskvärt eller möjligt. Alla som är bekanta med Laffer-kurvan (länk») inser att höjda skatter kommer att leda till att folk jobbar mindre och att skatteintäkterna då minskar. Höjda skatter är dessutom att överföra mer makt från individen till överheten, vilket inte heller är bra.
Det saknas med andra ord inte mörka moln vid horisonten.
Alternativet är så uppenbart att det inte skulle behöva påpekas: Sverige behöver en radikalt företagsvänlig politik. Det måste löna sig att arbeta och det är inget fel i att bli rik på att skapa företag som ger stabil tillväxt och fler, riktiga jobb. Samtidigt måste det offentliga trimmas och göras mer kostnadseffektivt.
Men på något sätt går den bilden inte in i politikernas huvuden. Istället låter de den offentliga verksamheten fortsätta svälla, samtidigt som de gör livet surt för företag och entreprenörer. Och istället för att låta okvalificerad arbetskraft få in en fot på arbetsmarknaden håller man dessa människor i direkt eller indirekt bidragsberoende och utanförskap.
Om jag får spekulera – då kommer detta trots allt och av nödvändighet att leda till ökade skatter, även om det är kontraproduktivt. Vid en viss nivå minskar då inte bara människors incitament för att jobba, utan även deras vilja och förmåga att »frivilligt« betala de höga skatterna. Vilket kommer att leda till att staten måste börja vrida åt tumskruvarna på allvar. Och att göra det är inte speciellt svårt i ett samhälle som i princip är kontantlöst, där staten har direkt insyn i alla människors ekonomi och direkt tillgång till deras tillgodohavanden – och där man har en omfattande övervakningsapparat.
Detta är en ond spiral som är extremt svår att bryta – eftersom en ansvarsfull, fiskalt konservativ politik inte uppskattas av väljarna.
/ HAX
