Veckans mest animerade debatt i Svensk politik har rört en logotype och ett ord. Moderaterna har nämligen lanserat sin nya logotype, länk. Vilket inte lär ha undgått många. Själva bokstaven m lär inte vållat så mycket debatt som användningen av uttrycket ”Sveriges arbetarparti”, länk.
Socialdemokraterna är ursinniga. För att inte tala om LO. En del socialdemokratiska skribenter darrar av ilska. I borgerlig media är man mera road.
Kampen om ordet arbetare är en smula absurd. Denna del av den arbetande befolkningen som är arbetare blir allt mindre och mindre. En del av vår lagstiftning är gjord för en tid då arbetaren och arbetarna var många och viktiga och behövde skyddas. I dag är ofta lagstiftning som är bra för arbetare inte självklart bra för de flesta svenskar. Ordet arbetare syftar bakåt i stället för framåt.
Vid utgången av 2012 fanns det 1,48 miljoner ”arbetare” organiserade i LO. Året dessförrinnan var medlemsantalet drygt 1,5 miljoner. Av LOs medlemmar är inte alla ”arbetare”. Det är tveksamt om medlemmar i handels- och kommunal ens till en majoritet har arbetare som sina medlemmar. Som jämförelse kan nämnas av TCO har 1,25 miljoner medlemmar. Av dem är 995 000 inte pensionärer, dvs yrkesaktiva.
Glorifieringen av den svenska arbetaren börjar allt mer ta former som skulle göra det gamla insomnade Sovjetsamhället avundsjukt.
Kampen om arbetaren visar en annan sak. De politiska partierna förmåga att formulera en relevant verklighetsbeskrivning är ganska dålig. Det gäller att hitta ett begrepp för den stora grupp människor som arbetar , tjänar pengar och bidrar till samhället genom sina skatter. Ett begrepp som gör att dessa människor som är partiernas väljare känner sig tilltalade.
Kampen om arbetaren är tyvärr ett fattigdomsbevis för politiken. Kampen för arbete är däremot livsviktig. Det är två helt olika strider.
