Opinionsundersökningarna haglar. Fokus i media är att alliansen ligger under, länk, länk. Sannolikheten för att Alliansregeringen ska kunna sitta kvar minskar. Visst verkar det vara så. Däremot är det inte alls säkert hur en ny regering kommer att se ut.
Det som borde oroa är att extremisterna expanderar. Kapplöpningen om tredje största parti är inte längre mellan miljöpartiet och sverigedemokraterna. Kampen pågår i stället mellan vänstern och sverigedemokraterna. Frågan är efter valet i september om Sverige består av 20 eller hela 25% extremister på höger och vänsterkanten. Det är ett budskap som borde skrämma de etablerade partierna och medborgarna.
På ytan är vänster och höger ytterligheterna olika. Samtidigt har de många åsikter som ligger nära varandra. Nej till vinster i välfärden är vänsterns mantra. Även sverigedemokraterna kan tänkas stämma in i detta. Skillnaden är bara utgångspunkten för kritiken, höger eller vänster. EU-kritiken är gemensam för partierna. Att alla inom offentlig sektor ska ha rätt till heltid är en åsikt som båda partierna delar.
Båda partierna söker springa bort från en allt annat än ärorik historia. För att inte tala om rötterna för partierna.
Reinfeldt säger nej till extremisterna till höger. Löfven har inget emot att samarbeta med vänsterextremisterna.
Både vänstern och sverigedemokraterna har duktiga partiledare. Båda vill vrida utvecklingen kraftigt åt vart sitt håll.
Vad händer när ytterligheternas makt ökar i ett samhälle?
