Två fransmän i rad har svärtat ned den internationella valutafonden IMFs rykte.
Först var det Dominique Strauss Kahn, DSK som han ofta kallas i sitt hemland. Han påträffas på ett lyxhotell i New York med en hotellstäderska. Åklagarmyndigheten i New York menade att det DSK gjort kunde betraktas som våldtäkt. Till saken hör att anklagelser som sexuella trakasserier och närmast övergrepp har följt DSK under ett flertal år.
Efter att ha anlitat bland de mest hårtslående advokaterna i USA lyckades DSK närmast pulvrisera städerskans berättelse. Om vi såg den rikes rätt tillämpas lär vi aldrig få veta, men frågetecknen är många. I ett civilrättsligt mål senare träffade städerskan och DSKs advokater en förlikning vars innehåll är och förblir hemligt.
Den 18 maj 2011 avgick Dominique Strass-Kahn som chef för IMF.
Frankrike fick därför aldrig möjligheten att välja mellan DSK och Nicolas Sarkozy. Om detta var bra eller dåligt kan diskuteras, särskilt i ljuset av den som i stället blev presidentkandidat, Francois Hollande. Innan hotellincidenten var DSK tippad att bli socialisternas presidentkandidat. Det finns Fransmän på vänsterkanten som menar att historien på hotellrummet var en fälla gillrad av den dåvarande presidenten Sarkozy.
Den 5 juli 2011 valdes en annan Fransk politiker till chef för IMF, Christine Lagarde. Advokaten och den tidigare ministern hade redan vid valet till IMF varit föremål för en allvarlig korruptionsutredning relaterad till den Franske affärsmanen Bernard Tapie. Genom att driva en sluten skiljemannaprocess tillförsäkrades Tapie genom Lagardes försorg 403 miljoner Euro. Brottsutredningen har nu kommit så långt att fru Lagarde har fått infinna sig i domstol, länk. Om det blir rättegång riskerar Lagarde tio års fängelse.
Nu visar det sig att domstolen, som en ett mellanting mellan riksrätt och en högsta domstol i första vändan menar att Lagarde ska vara med som vittne eller om det formellt heter i Frankrike övervakat vittne, länk. Beslutet att Lagarde är vittne och inte åtalad väcker frågetecken. Sedan tidigare skandaler vet man att det är svårt för Franska staten att ställa höga dignitärer till ansvar. Samtidigt kan det inte uteslutas att sökarljuset riktas mot den tidigare presidenten Nicolas Sarkozy. Frågan om Lagardes skuld och ansvar är inte avgjord ännu, men domstolens första beslut förefaller märkligt.
Både Dominique Strauss-Kahn och Christine Lagarde har skadat IMFs trovärdighet. Inte bara genom brottsmisstankarna mot dem. Synen på att stimulanser är vägen ut ur statsskuldkrisen framförallt i Europa är ytterligare ett sätt
