Norge går in i slutspurt. Snart övergår stortingsvalkampanjen i val. En regional opinionsundersökning för Östfold som publicerades i går av tidningen Aftenposten, länk visar läget.
Det blir regeringsskifte. Norge verkar få en regering ledd av höyre. Det norska fremskriddspartiet lär där bli en viktig partner.
I opinionsundersökningen fär arbeiderpartiet får 32,4% och höyre 30,%. Fremskridspartiet får 16,5%.Det en gång mycket populära kristdemokratiska partiet får 4,9%. Bland de små partierna verkar det som om Norge för första gången får in de gröna i stortinget, med 3,4%. Regeringspartnern socialsitisk venstre får 2,1% och löper stor risk att åka ur stortinget.
Norska val visar ofta trender som kommer att få genomslag i Sverige. Det självklara är att det kostar att regera. Om man är liten riskerar både medieutrymme och inflytande att bli för litet. I Norge är de sosialistisk venstre som fått känna av detta. 2001 attraherade man 12,5% av rösterna i valet. Därefter har man under två val minskat. Senaste valet fick man 6,2%. En populär ledare, Kristin Halvorsen lämnade ordförandeskapet 2012. Hon är nu efterträdd av Audun Lysbakken. Halvorsen var finansminister i Jens Stoltenbergs regering som tillträdde 2005.
Regera har ett pris. Det upplever centerpartiet i Sverige och även till viss del de två andra småpartierna i Alliansregeringen. Att regera sig till utplåning är en realitet. Paradoxen verkar vara att ansvar bestraffas och högljudd oppositionspolitik premieras av väljarna.
En annan är att partiledarens dragningskraft, positiv eller negativ aldrig kan underskattas. Populära partiledare skapar större partier. Alf Svensson är ett Svenskt exempel på detta. Å andra sidan är medialt misslyckade partiledare blysänken för sina partier. Håkan Juholt visar på detta. Det räcker inte med idéer.
Nervositeten i det svenska centerpartiet går inte att ta miste på. Frågan är bara vilka konsekvenser som partiets stämma i Karlstad under september drar?
